Dela med sig av företag

Så här i bloggtorkan kan jag inte undgå att guida er till denna förbluffande debattartikel i Svenska Dagbladet, skriven av representanter för LO och SEKO, med titeln “Vill Borg göra Sverige till ett skatteparadis?”.

Man kan fråga sig vad regeringen avser att lösa för problem med en sänkning av bolagsskatten.

Vi uppfattar regeringens förslag som illojalt gentemot övriga industriländer som många gånger brottas med värre ekonomiska problem än Sverige. I ett Europa som faller samman tar regeringen Reinfeldt ett första steg för att positionera Sverige som ett skatteparadis för bolag. Länder som behöver skatteintäkter utsätts nu för Reinfeldts och Borgs osunda konkurrens.

Argumenterar verkligen debattörerna för att Sverige bör hålla skattetrycket uppe så att företag hellre flyttar till Spanien och Grekland?

HT: Den hälsosamme ekonomisten
Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, skatter, sverige, solidaritet

Sharing The Tax Burden

Steven Landsburg has written an excellent post, in which he explains why it’s difficult to honestly describe Mitt Romney’s tax plan as redistributing money from the poor to the rich. In fact, both his and President Obama’s plans are highly progressive.

I found this particular bit worth pondering:

Note, for example, that, contrary to the impression you might have gotten from Klein’s and Krugman’s posts, both plans place the highest percentage burden on the top 1%, and both plans place a negative burden on the middle quintile — though Obama’s does both of these things to an ever-so-slightly greater extent than Romney’s does. There’s room for disagreement about which plan is fairer, but no room, I think, for disagreement about which chart is relevant.

What I find interesting is the bit about the middle quintile. What it says is that the median income earner is receiving more in transfers than she pays in taxes. I find this problematic, as it increases the risk of making the state a tool for extracting resources from those that have earned them, rather than a vehicle for solving collective problems. Obviously, in practice, I am skeptical about the state’s ability to do the latter well, but it is important that such a thing remains the ambition, as it is otherwise difficult to justify giving up such tremendous power.

I fear that a government that is paid for by ever fewer will become more dysfunctional, as well as more tyrannical. It will narrow its focus to how the pie should be divided, encouraging voters to fight for a bigger slice, while ignoring the bakers. It is difficult to say whether it is currently a reason for why the U.S. government is functioning less well than usual, but I predict that it will be of growing importance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, ekonomi, skatter, rättvisa

Kan man bli rik på arbete?

Andreas Bergh inleder en läsvärd text om frågan med att teckna en bild över hur Sverige såg ut 1980. Marginalskatterna var skyhöga, och incitamentstrukturerna närmast bisarra. Löneutjämningen hade helt enkelt gått för långt — så långt att även Socialdemokraterna insåg att reformer var nödvändiga. Det blev bättre, men efter skattereformen i början av 1990-talet är frågan om utvecklingen varit positiv.

Bergh går igenom siffrorna och konstaterar att det fortfarande är svårt att bli rik genom att utbilda sig och arbeta.

Skattepolitiken de senaste 20 åren har inte gjort det lättare att bli rik på arbete. 1990 års skattereform sänkte den högsta marginalskatten till drygt 50 procent, men reformen frångicks snabbt med den så kallade värnskatten, som är kvar än idag. Alliansregeringens skattesänkningar har för övrigt syftet att öka drivkrafterna att ta jobb överhuvudtaget, inte att man ska kunna bli rik på sitt jobb. Jobbskatteavdraget har sänkt skatten med 80 miljarder men den högsta marginalskatten är fortfarande 55 procent plus arbetsgivaravgifternas 30 procent på bruttolönen. I ungefär samma inkomstlägen som den statliga inkomstskatten inträder upphör de flesta socialförsäkringar att vara försäkringar. Pensionen ökar med arbetsinkomsten upp till 380 000, sedan är det stopp. Andra socialförsäkringar har motsvarande eller ännu lägre tak.

I borgerliga kretsar är det sedan länge underförstått att den som vill bli rik på att arbeta är absolut inte bör låta beskatta sig som arbetsinkomsttagare. En firma är ett måste, helst ett aktiebolag. Med rätt bolagskonstruktion och smarta avdrag kan skatten sänkas avsevärt för den som vet hur.

Således: Den ökade inkomstspridningen i Sverige beror inte i särskilt stor utsträckning på att det blivit lättare att  bli rik på hårt arbete. Den beror på att skillnaden mellan de som jobbar och de som inte gör det har ökat, på att toppinkomsterna drar ifrån övriga och på ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Det här är ett problem på många sätt, varav de flesta är väldebatterade och genomlysta. Jag tycker att det är värt att uppmärksamma orättvisan, och resursslöseriet, i skattesystemet genom att det uppmuntrar till skatteplanering. Både tid och pengar som läggs på detta är i grunden oproduktiva, och orättvisan består i att just de som kan lägga resurser på detta belönas i förhållande till alla andra.

Såväl Anders Borg som Magdalena Andersson borde ägna frågan om hur man blir rik i Sverige tid och energi.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, skatter, moderaterna, socialdemokraterna

http://bloggar.se/om/

Tax Reform Beyond Left And Right

Whether you believe that government plays too big a role in society, or too small, we should be able to agree that it is better for taxes to be collected in a way that causes as little economic harm as possible. Many things can be said about the American tax code, but not that it is a pinnacle of efficiency.

Harvard economist, and adviser to Mitt Romney, Greg Mankiw lays out some ideas for tax reform that most people should be able to agree on. They follow four basic principles:

  1. Broaden the base and lower the rates
  2. Tax consumption rather than income
  3. Tax bads rather than goods
  4. Keep it simple, stupid

Why isn’t this done? Individually, a lot of the specific policies currently in place enjoy substantial political support, and although we would be better off with an overhaul it is too tempting for politicians to cherry pick individual deviations that could win them votes. Perhaps this problem is made bigger by the type of electoral system that the U.S. employs for Congress.

Sweden reformed its tax system in the early 90:s, largely following those principles. Of course, since then, complexity has grown again, as individual policies change the code without paying sufficient attention to their impact on taxation as a whole.

2012 is probably not the best year to attempt something like this in the U.S., but hopefully efforts can be made after the presidential election.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, usa, skatter

Public Choice Versus A Cooler Earth

Economist Tim Harford points to the failures of environmental regulations like the CAFE standards, and concludes that carbon pricing is the way to go.

All this explains why a carbon price has to be the centrepiece of any policy on climate change. A price on carbon acts in more subtle ways than any regulator will be able to, encouraging a switch away from coal and towards nuclear energy and renewables, encouraging energy efficiency in every choice we make, and in the last resort, encouraging us to do without products, services and activities where the energy cost is just too high.

All true, of course. And yet it ignores the public choice problem that Harford himself identifies earlier in the piece.

With the price of domestic gas and electricity soaring, the cost of keeping warm, never off the politicians’ radar screens for long, is firmly back on the agenda.

Carbon pricing will increase the cost of electricity, at least in the short to medium term. That’s the whole point. And it’s not going to go down well with voters, even green-eyed ones. There is probably room for some amount of tax increases, especially if other broad taxes are lowered, but it’s an open question if there’s enough room to make any substantial impact on consumption decisions.

It’s a bit of a dilemma. While regulations are easier to slip by voters, they are also more likely to have vast, unexpected, negative, consequences that taxes lack. But taxes are more visible, and more likely to upset voters. Then there is the general problem with pigouvian taxes: how do you know when you’ve set the tax at (or close to) the optimal level?

Andra intressanta bloggar om: politik, miljö, ekonomi, skatter, klimat

Stating The Obvious

You’ve probably read about Jose Manuel Barroso’s proposal to tax all financial transactions in the EU. It’s a rather bad idea, for lots of economic reasons, some of which are explained by Tim Harford here. Even the European Commission itself, of which Mr Barroso is the president, figures that it will lower GDP by 1.75%.

This all misses the crucial point. This proposal is not about economics, or even evil banks. It’s about the distribution of power. The Brussels elite has long been frustrated about not being able to independently tax its subjects. Now they’ve realized that the financial crisis, helped along with some populist rhetoric, could well be the opportunity of a lifetime. Or at least, of their time at the top.

That is why the proposal is even worse than its economic impact suggests.

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, barroso, finanskrisen, skatter