johaneriksson.se

Lotten att ta över som partiledare för Socialdemokraterna föll alltså på Stefan Löfven. Är det rätt beslut?

Man kan se på det ur åtminstone två perspektiv. Dels det politiska spelet, både internt inom partiet och externt. Dels politikens innehåll och riktning. Vi börjar med det första.

Löfven verkar vara en pragmatiskt lagd man, van vid förhandlingar och kompromisser, men samtidigt inte särskilt styrd av politiska trender; han var exempelvis kallsinnig till kvinnopotter inom LO-kollektivet. På det stora hela tror jag att det är en rätt bra grund att stå på, om man ska leda ett splittrat parti som behöver få en nystart när det gäller att utforma en gångbar politik. Jag vet förstås inte vilka interna motståndare Löfven har, och hur det kommer att påverka hans handlingsutrymme, men spontant verkar han ha förmågan att lyssna utan att bli överkörd.

Hur kommer han att stå sig mot Reinfeldt? Det är svårt att säga, då jag aldrig sett Löfven debattera, men hans jordnära stil kan kanske passa rätt bra om han lyckas lyfta jobbfrågan på ett trovärdigt sätt. Framtiden får utvisa.

När det gäller förhållandet till de övriga oppositionspartierna är bilden mer splittrad. Jag gissar att Löfven kan locka tillbaka en del väljare som gått till Sverigedemokraterna, och dessutom göra det utan att behöva närma sig deras politik. Där skiljer han sig från många andra s-företrädare. Å andra sidan lär både Vänsterpartiet och — framför allt — Miljöpartiet kunna hitta en hel del saker som försvårar samarbetet. Löfven är kärnkraftsförespråkare, EU-vän, och som nämnts inte så intresserad av att följa vad som är trendigt — både feminism och miljöfrågor står gissningsvis en bit ned på dagordningen. Det ska bli intressant att se hur det rödgröna samarbetet utvecklas framöver.

Politikens innehåll, så. Som ordförande för IF-Metall framstod Löfven som relativt tillväxtvänlig, med förståelse för industrins villkor, och globaliseringens fördelar. Det är bra, även om det är oklart hur väl han förstår tjänstesektorn. Det som oroar mig är att han kommer att vara alltför villig att återuppliva den korporativistiska anda, där organisationer av olika slag får representera en stor samling människor som inte nödvändigtvis har identiska intressen, och där de oorganiserade inte hörs. Det finns en påtaglig risk för ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet som inte är hälsosamt för ekonomin som helhet. Å andra sidan är det nackdelar som skulle spela större roll om Löfven satt med regeringsmakten.

Allt som allt tror jag att Löfven kan vara ett bra val, även det ska sägas att jag inte har särskilt goda kunskaper om honom. Dessutom håller jag fast vid det jag skrev för några dagar sedan — partiet behöver en öppen process, med uttalade kandidater, för att på allvar lösa sina problem. I bästa fall kan Löfven ge dem tillräcklig harmoni för att åstadkomma detta — eventuellt genom att tidigt deklarera att han endast ämnar styra partiet till den ordinarie kongressen 2013. Annars riskerar man falla tillbaka till ruta ett igen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, stefan löfven

De svenska dagstidningarna fylls med artiklar om vem som skall efterträda Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna. Sossar som länge befunnit sig i ledarskiktet intervjuas, och de flesta påstår sig vara ointresserade. Säkerligen sant i vissa fall, men knappast i alla. Värt att notera är att både Morgan Johansson och Thomas Östros offentligt uttrycker sitt intresse, om än i termer av plikten till Rörelsen.

Carin Jämtin menar att det måste gå fort, oavsett hur det går till. De enda som saknas i diskussionerna är partimedlemmarna. Sannolikheten att Socialdemokraterna gör det som på sikt vore bäst för partiet — utser sin ledare i ett öppet val med kandidater som debatterar politik — förefaller låg, åtminstone från mitt perspektiv, utifrån. Istället tycks man febrilt leta efter utopin om Enaren, som för falangerna samman och styr skutan mot seger 2014.

Jag skulle tro att det är ett misstag, till och med om de hittar rätt person. Processen spelar nämligen också roll, och det som en gång var Sveriges största parti är i stort behov av att diskutera vilken väg de vill vandra, vilka frågor de vill driva, och hur de utifrån sina värderingar kan formulera en sammanhållen politik. I nuläget är det en felbedömning att det skadar partiet att visa att alla inte tycker likadant. Det vet vi redan. Och det är något obehagligt över sammanslutningar där alla måste marschera i samma takt.

Trots att jag inte delar socialdemokraternas världsbild hoppas jag faktiskt att de lyckas ta sig igenom detta på ett bra sätt. Sverige behöver en kraftfull opposition, och den idéfattige Fredrik Reinfeldt visar upp tecken på att behovet är betydande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna

I fredags sänkte Standard & Poor’s kreditbetygen för ett antal länder, däribland Frankrike och Italien. Med viss inspiration från detta föreslår socialdemokraten Johan Westerholm en motsvarande bedömning av de svenska riksdagspartierna, och bidrar själv med en sådan. Så här skriver han exempelvis om Moderaterna:

Moderaterna: AAA-

Motivering: Alla kurvor pekar åt rätt håll men det finns tveksamheter om de är förberedda för plötsliga svängningar i folkopinionen. Det finns starka tecken på att det politiska ledarskapet undervärderar riskerna med just kraftigt svängande folkopinion inom såväl politik som enskilda sakfrågor. Moderaternas styrkeposition bygger på ett svagt, eller obefintligt, motstånd.

Socialdemokraterna: BB-Motivering: Alla kurvor pekar åt fel, det höga betyget motiveras av att de fortfarande åtnjuter siffror på över 20 procent. Åtgärderna för att vända dessa bedöms för klena och de sätts in för sent. Det finns dessutom tveksamheter kring det politiska ledarskapet på central och i Stockholmsområdet på regional nivå, om de förmår driva igenom de smärtsamma reformer som krävs. Breddas inte ledarskapet, öppnas partiet inte upp och förmår inte dagens 112 riksdagsledamöter prestera en sammanhållen oppositionspolitik under 2012 riskeras en dramatisk sänkning av betyget och att partiet inte kommer kunna ställa upp som ett samlat alternativ 2014.

Intressant läsning rakt igenom, rekommenderas!

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, moderaterna, socialdemokraterna

I Sydsvenskan kan man läsa ett intressant reportage om hur några skånska byggarbetare ser på det parti som står dem närmast (Socialdemokraterna) och dess framtid. Framför allt diskuteras invandring, Sverigedemokraterna, och Ilmar Reepalus både obehagliga och okunniga förslag om ett tudelat medborgarskap. Det är ingen munter läsning.

Men i en byggbod i Arlöv nickar socialdemokrater gillande åt Reepalus förslag. Tuffare tag mot invandring är precis vad som krävs för att hindra flödet av S-väljare till SD, tror de.

– Juholt, vilken nisse!

– Han bara klantar sig.

– Det är fel ledare.

– Fast det har blivit ett jävla drev också. Vem hade klarat en sån granskning?

– Men det är inte bara Juholt. Sossarna är för fega. De måste prata om invandringen.

– De är rädda att tappa utländska röster. Invandrarna har blivit så många nu.

– Vi har varit för snälla, vi svenskar.

– Jag har varit inne och byggt på fängelser. Jag har fan aldrig sett en svensk därinne.

– Åjo, det finns nog.

– I alla fall måste vi stoppa invandringen ett tag. Tills vi får ordning på det.

Kommer de socialdemokrater som vill stå emot en rörelse mot en starkare invandringskritik och förenklande populism att få som de vill? Eller kommer partiet att anpassa sig till de uppfattningar som trots allt har en inte obetydlig utbredning hos delar av basen?

Det är för övrigt också intressant att se hur det, åtminstone bland dessa byggarbetare, fortfarande finns en stark kultur av att man ska ha uppfattningen att facket och socialdemokraterna företräder en. Det är kanske inte den mest stimulerande miljön för den som vill tänka själv.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, invandring, sverigedemokraterna

Tydligen har Socialdemokraterna bytt fot, vad det gäller huruvida partierna ska tvingas redovisa vem som skänker dem pengar. Förvisso menar de själva att de håller fast vid sin uppfattning. Samtidigt är de beredda att ändra sig förutsatt att partibidraget höjs.

Mattias Lundbäck sammanfattar det hela slagkraftigt:

OK, så här resonerar man tydligen: Det är fel att muta politiska partier. Men vi kan för all del bortse från detta krav – under förutsättning att ni betalar oss en rundhänt summa för att vi ska hålla tyst.

Personligen har jag ingen klar uppfattning i frågan. Å ena sidan är det ytterst tveksamt att med tvång samla in människors pengar, och sedan använda dem till opinionsbildning för en politik som dessa människor kanske finner motbjudande. Å andra sidan öppnar privatfinansiering för att penningstarka särintressen kan köpa lagstiftning (något som förvisso händer i alla fall). Kanske är det en rimlig kompromiss att privatpersoner inte anonymt kan stödja politiska partier, men den är inte problemfri. Den medför att det blir socialt svårt att stödja arbete för politik för långt utanför mittfåran, och över tid kan man inte säkert veta vilken sorts politik som blir stigmatiserad.

Socialdemokraterna visar oavsett vilket att det går att köpa deras röster, även i frågor där de själva menar att deras ståndpunkt är ett utslag av grundläggande principer. Förmodligen är de inte ensamma om denna entreprenörsanda.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, partibidrag, sverige, socialdemokraterna

Håkan Juholt har, sedan han tog över som partiledare för Socialdemokraterna, beskrivits som en traditionalist. I motsats till Mona Sahlin har han entusiasmerat partiets gräsrötter, och framträtt som en socialdemokratisk partiledare förväntas göra.

Nu har han presenterat sin första budget som oppositionsledare, och fotfolket är besvikna. Johan Ingerö skriver träffande i Svenska Dagbladet.

Idag är stämningen delvis en annan. Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första budgetreservation har åkt på kompanistryk i riksdagsgruppen. Siffrorna är, har det visat sig, något mindre runda än orden. Regeringen lägger 1,1 miljarder på att stärka sjukförsäkringen. Juholt/Waidelich föreslog 1,2. Efter alla ramaskrin om ”pensionärsskatten” föreslås en ynka femtiolapp i sänkning. Skattehöjningar, däremot, ska bara åläggas de få promille som tjänar över 100000 kronor i månaden. Inte heller vill partiledaren skrota rut-avdraget eller höja a-kassan. Socialismen tycks, försiktigt uttryckt, vara uppskjuten på obestämd framtid.

Även i detta är Juholt uppenbarligen en traditionell socialdemokrat. Tala med vänstern, men agera med blicken stadigt riktad mot mitten. Alltför våldsamma rörelser i socialistisk riktning leder trots allt till ekonomisk och samhällelig tillbakagång, vilket Partiets elit inser inte vinner några val.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, håkan juholt, hyckleri

För ett antal år sedan skrev Anders Isaksson en bok med titeln Den politiska adeln, i vilken han beskrev hur viktiga politiska familjer hängde ihop genom giftemål och andra band, och hur maktpositioner hölls inom gruppen genom utnämningar och liknande. Därmed blir det demokratiska inslaget mest en vaktvalp, med begränsad betydelse.

Den socialdemokratiska bloggaren Erik Laakso hänsvisar till följande text, skriven av Gunilla Källenius. Som nybliven medlem i partiet ger hon en bild av hur det fungerar i Stockholms Arbetarekommun.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert tillomval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli.

Jag tror inte att det är en slump att det sker i det socialdemokratiska partiet. Inte för att socialdemokratiska värderingar bär med sig en särskild lockelse till makthunger och korruption, utan helt enkelt därför att Socialdemokraterna så länge suttit vid maktens grytor. Jag skulle bli överraskad om tendenserna inte finns — och växer — bland de borgerliga partierna.

Förmodligen är kotteribildning och vänskapskorruption i maktens korridorer något som man oundvikligen får leva med. Men det går att hantera nivån. Antagligen krävs ett yttre tryck, och partimedlemmar som Gunilla kan hjälpa till att skapa det.

Historien är för övrigt ännu ett bevis på att Sveriges politiska journalistkår hellre ägnar sig åt trivialt skvaller än granskande av maktens aspiranter.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, korruption, sverige, socialdemokraterna