johaneriksson.se

Ni kanske minns finanskrisen? Människor lånade billigt pengar till bostäder de inte hade råd med av banker som riskerade gå om omkull när verkligheten knackade på dörren. En rad stater såg till att skattebetalarna tog över risken.

Här hemma låtsas vi ibland att inget hänt. Anders Borg fiskar efter röster genom att klaga på bankernas vinster (trots att de alltså hade för låg kapitaltäckning tidigare), och nu menar Socialdemokraterna att staten bör använda SBAB för att tvinga ned boräntorna så att människor kan fortsätta att köpa bostäder de inte har råd med.

Med respekt för ägarna, det vill säga svenska folket, och alla de hårt arbetade familjer som sliter med höga boendekostnader, så måste nu regeringen inta en mycket mer aktiv ägarroll i SBAB. Men i stället ägnar man sig åt en oseriös ägarpolitik som går ut på att man vill sälja banken vid bästa möjliga tillfälle.

Vi kan konstatera att konkurrensen på bankmarknaden inte fungerar tillräckligt väl eftersom det råder en oligopolsituation med få aktörer. Vi menar att regeringen måste föra en aktiv ägarpolitik som gör det möjligt för SBAB att gå före med att minska räntegapet och därmed sätta press på andra banker.

Nog för att det kan finnas problem med konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Men man bör kanske tänka två gånger innan man vill använda statliga lånegivare till att hålla boräntorna låga.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, finanskrisen, socialdemokraterna, bolån

Affärsvärlden rapporterar från ett seminarium anordnat av Socialdemokraterna, och lyfter fram visdomar från Assar Lindbeck om både det ena och det andra.

Om hyresregleringen:

Assar Lindbeck pekade ut hyresregleringen på den svenska bostadsmarknaden till “den stora boven” bakom raset i bostadsinvesteringarna och sade att det privata kapitalet har tvingats bort från bostadsmarknaden samtidigt som kommunerna inte har råd att bygga nya hyresrätter.

Han sade att han under sin tid på finansdepartementet försökt att bidra till att hyresregleringen avskaffades, men propositionen drogs tillbaka på grund av partipolitiska motsättningar.

Om finansiella transaktionsskatter på EU-nivå:

Han passade också på att kalla EU-förslaget om en finansiell transaktionsskatt för “ett missfoster”.

“Den är totalt feltänkt från början. Den skulle inte ha någon som helst påverkan för att motverka spekulation, men däremot skada arbitragehandeln som är viktig för en enhetlig prisbildning, och driva ut handeln till London, New York och Asien”, sade han.

Vågar man hoppas på att Socialdemokraterna (och för den delen regeringen) tar till sig något av det?

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, socialdemokraterna

Erik Laakso slår huvudet på spiken i en analys över Socialdemokraternas vilsenhet.

För att kunna utföra detta i vår samtid måste en djupgående samhällsanalys utföras, en analys som specificerar vilka som utgör de undertrycka klasserna och hur deras frigörelse ser ut. Först därefter kan man börja titta på genomförandet. Socialdemokraterna av idag talar nästan bara om genomförandet men eftersom det saknas en grundläggande analys av vilka de undertryckta klasserna är, och hur deras frigörelse ser ut blir det bara teknikaliteter kvar. Teknikaliteter som på ytan ser ideologiska och progressiva ut (om man så vill) men som egentligen saknar det mesta av innehåll. Därför blir socialdemokratin av idag en brandkår som rycker ut på var eld som sprakar tillräckligt högt för att väcka lite uppmärksamhet.

När vanvård sker i privat ägda verksamheter sprakar det högt i folkleden och sossarna rycker ut. När vanvård sker i offentligt drivna verksamheter sprakar det inte lika mycket och sossarna ligger lågt. När privat ägda skolor går med vinst sprakar det i folkleden och sossar redo att släcka eldar men när offentligt drivna skolor går med stora underskott blir det bara ett knaster och återigen står det samhällsomdanande partiet utan lösningar.

Denna grundvärdering är en bit ifrån min, åtminstone om man kombinerar den med anspråk på den politiska makten. Men det är en tilltalande analys, som i rätt stor utsträckning är tillämplig på de flesta partier, och förmodligen inte blott i Sverige. Den sortens ambition som Laakso hänvisar till mår helt enkelt inte särskilt bra i ett politiskt parti — en organisationsform som i mångt och mycket handlar om att skapa identitet och erövra makt i en demokratisk stat. Det politiska spelet och kampen om väljarna tillåter inte den ödmjukhet och vilja till nya analyser och lösningar som krävs.

Av det finns lärdomar att dra, för borgerliga och socialdemokrater med små begynnelsebokstäver. Det är mer värdefullt att verka i enlighet med sina värderingar i det civila samhället, både i idédebatt och — kanske än viktigare — uti i “verkligheten” genom entreprenörskap av olika slag. Kultur och samhällsvärderingar ändras långsamt och påverkas av en oräknelig mängd faktorer. Politiska partier är förstås en sådan faktor, men långt ifrån den viktigaste, och eftersom de vill vinna val kommer de följa efter de större strömningarna.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, ideologi

Andreas Bergh inleder en läsvärd text om frågan med att teckna en bild över hur Sverige såg ut 1980. Marginalskatterna var skyhöga, och incitamentstrukturerna närmast bisarra. Löneutjämningen hade helt enkelt gått för långt — så långt att även Socialdemokraterna insåg att reformer var nödvändiga. Det blev bättre, men efter skattereformen i början av 1990-talet är frågan om utvecklingen varit positiv.

Bergh går igenom siffrorna och konstaterar att det fortfarande är svårt att bli rik genom att utbilda sig och arbeta.

Skattepolitiken de senaste 20 åren har inte gjort det lättare att bli rik på arbete. 1990 års skattereform sänkte den högsta marginalskatten till drygt 50 procent, men reformen frångicks snabbt med den så kallade värnskatten, som är kvar än idag. Alliansregeringens skattesänkningar har för övrigt syftet att öka drivkrafterna att ta jobb överhuvudtaget, inte att man ska kunna bli rik på sitt jobb. Jobbskatteavdraget har sänkt skatten med 80 miljarder men den högsta marginalskatten är fortfarande 55 procent plus arbetsgivaravgifternas 30 procent på bruttolönen. I ungefär samma inkomstlägen som den statliga inkomstskatten inträder upphör de flesta socialförsäkringar att vara försäkringar. Pensionen ökar med arbetsinkomsten upp till 380 000, sedan är det stopp. Andra socialförsäkringar har motsvarande eller ännu lägre tak.

I borgerliga kretsar är det sedan länge underförstått att den som vill bli rik på att arbeta är absolut inte bör låta beskatta sig som arbetsinkomsttagare. En firma är ett måste, helst ett aktiebolag. Med rätt bolagskonstruktion och smarta avdrag kan skatten sänkas avsevärt för den som vet hur.

Således: Den ökade inkomstspridningen i Sverige beror inte i särskilt stor utsträckning på att det blivit lättare att  bli rik på hårt arbete. Den beror på att skillnaden mellan de som jobbar och de som inte gör det har ökat, på att toppinkomsterna drar ifrån övriga och på ojämnt fördelade kapitalinkomster.

Det här är ett problem på många sätt, varav de flesta är väldebatterade och genomlysta. Jag tycker att det är värt att uppmärksamma orättvisan, och resursslöseriet, i skattesystemet genom att det uppmuntrar till skatteplanering. Både tid och pengar som läggs på detta är i grunden oproduktiva, och orättvisan består i att just de som kan lägga resurser på detta belönas i förhållande till alla andra.

Såväl Anders Borg som Magdalena Andersson borde ägna frågan om hur man blir rik i Sverige tid och energi.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, skatter, moderaterna, socialdemokraterna

http://bloggar.se/om/

Socialdemokraterna har återhämtat en del av det väljarstöd man tappade under Håkan Juholts tid som partiordförande. I medierna beskrivs det av naturliga skäl som en Löfveneffekt, men stämmer det? Enligt opinionsforskaren Henrik Ekengren räcker dataunderlaget endast till att konstatera att vi inte vet.

Vad man vill veta är saker som exakt vad i händelsen/elitbudskapet (dvs ledarskiftet) som har producerat hur stora opinionseffekter i vilken riktning bland vilka väljare? För att kunna ta reda på sådana väsentligheter behöver man förstås genomföra betydligt mer ambitiösa empiriska undersökningar än de som bara samlar in uppgifter om bästa parti om det vore val idag. Man behöver veta på om, hur och på vilket sätt väljarnas syn på Socialdemokraterna som parti, dess organisation, ideologi, positionstaganden och strategier förändrats av ledarskiftet? Sånt behöver man ha stora mängder jämförelsematerial (tidsserier) till hands för att kunna göra. Opinionsinstituten skulle med små handgrepp mycket väl kunna förse oss även med sådant; problemet är att deras uppdragsgivare på medieredaktioner och bland ledarskribenter inte verkar tillräckligt intresserade.

Nyheten om ledarskiftet kan i sig självt ha producerat en mobilisering av ett latent sympatikapital utan att S-sympatisörer fördenskull har den blekaste aning om vem Stefan Löfven är (Hur många politiska journalister har inte själva förväxlat “Håkan” med “Stefan” under den senaste veckans kommentarer). Det finns ett helt grundlöst antagande bakom allsköns tal om snabba direkta partiledareffekter är att man tror att personen omedelbart blir känd av i princip alla. Samtidigt vet vi att det kan ta mycket lång tid innan en partiledare närmar sig något som liknar att vara “allmänt känd”. Några undersökningar av hur kända våra partiledare egentligen är har vi dock inte tillgång till annat än genom SOM-institutets undersökningar varje höst; trots att det är närmast grundkurs i marknadsundersökningar att studera hur kända de “varumärken” man mäter egentligen är.

Rent spekulativt tycker jag att det verkar rimligt att anta att en del väljare som känner sig hemma hos Socialdemokraterna, men hade svårt för Juholts småfifflande och synbara oförmåga att hantera viktiga frågor på ett seriöst sätt, återvänt till partiet.

Stefan Löfven verkar, under sin första tid som partiledare, ha givit sig själv en bra start. Han förefaller ha samlat kunnigt folk omkring sig, vilket är ett nödvändigt första steg för ett parti som behöver hitta en politik som fungerar. Blicken verkar stadigt riktad mot mitten. Med det sagt är det för tidigt för att avgöra hur saker kommer utvecklas. Den politiska debatten är inte särskilt intensiv, och det återstår drygt två år till nästa val. När det börjar hetta till får vi se vad både Löfven och hans parti går för.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, sverige, statsvetenskap

Lotten att ta över som partiledare för Socialdemokraterna föll alltså på Stefan Löfven. Är det rätt beslut?

Man kan se på det ur åtminstone två perspektiv. Dels det politiska spelet, både internt inom partiet och externt. Dels politikens innehåll och riktning. Vi börjar med det första.

Löfven verkar vara en pragmatiskt lagd man, van vid förhandlingar och kompromisser, men samtidigt inte särskilt styrd av politiska trender; han var exempelvis kallsinnig till kvinnopotter inom LO-kollektivet. På det stora hela tror jag att det är en rätt bra grund att stå på, om man ska leda ett splittrat parti som behöver få en nystart när det gäller att utforma en gångbar politik. Jag vet förstås inte vilka interna motståndare Löfven har, och hur det kommer att påverka hans handlingsutrymme, men spontant verkar han ha förmågan att lyssna utan att bli överkörd.

Hur kommer han att stå sig mot Reinfeldt? Det är svårt att säga, då jag aldrig sett Löfven debattera, men hans jordnära stil kan kanske passa rätt bra om han lyckas lyfta jobbfrågan på ett trovärdigt sätt. Framtiden får utvisa.

När det gäller förhållandet till de övriga oppositionspartierna är bilden mer splittrad. Jag gissar att Löfven kan locka tillbaka en del väljare som gått till Sverigedemokraterna, och dessutom göra det utan att behöva närma sig deras politik. Där skiljer han sig från många andra s-företrädare. Å andra sidan lär både Vänsterpartiet och — framför allt — Miljöpartiet kunna hitta en hel del saker som försvårar samarbetet. Löfven är kärnkraftsförespråkare, EU-vän, och som nämnts inte så intresserad av att följa vad som är trendigt — både feminism och miljöfrågor står gissningsvis en bit ned på dagordningen. Det ska bli intressant att se hur det rödgröna samarbetet utvecklas framöver.

Politikens innehåll, så. Som ordförande för IF-Metall framstod Löfven som relativt tillväxtvänlig, med förståelse för industrins villkor, och globaliseringens fördelar. Det är bra, även om det är oklart hur väl han förstår tjänstesektorn. Det som oroar mig är att han kommer att vara alltför villig att återuppliva den korporativistiska anda, där organisationer av olika slag får representera en stor samling människor som inte nödvändigtvis har identiska intressen, och där de oorganiserade inte hörs. Det finns en påtaglig risk för ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet som inte är hälsosamt för ekonomin som helhet. Å andra sidan är det nackdelar som skulle spela större roll om Löfven satt med regeringsmakten.

Allt som allt tror jag att Löfven kan vara ett bra val, även det ska sägas att jag inte har särskilt goda kunskaper om honom. Dessutom håller jag fast vid det jag skrev för några dagar sedan — partiet behöver en öppen process, med uttalade kandidater, för att på allvar lösa sina problem. I bästa fall kan Löfven ge dem tillräcklig harmoni för att åstadkomma detta — eventuellt genom att tidigt deklarera att han endast ämnar styra partiet till den ordinarie kongressen 2013. Annars riskerar man falla tillbaka till ruta ett igen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, stefan löfven

De svenska dagstidningarna fylls med artiklar om vem som skall efterträda Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna. Sossar som länge befunnit sig i ledarskiktet intervjuas, och de flesta påstår sig vara ointresserade. Säkerligen sant i vissa fall, men knappast i alla. Värt att notera är att både Morgan Johansson och Thomas Östros offentligt uttrycker sitt intresse, om än i termer av plikten till Rörelsen.

Carin Jämtin menar att det måste gå fort, oavsett hur det går till. De enda som saknas i diskussionerna är partimedlemmarna. Sannolikheten att Socialdemokraterna gör det som på sikt vore bäst för partiet — utser sin ledare i ett öppet val med kandidater som debatterar politik — förefaller låg, åtminstone från mitt perspektiv, utifrån. Istället tycks man febrilt leta efter utopin om Enaren, som för falangerna samman och styr skutan mot seger 2014.

Jag skulle tro att det är ett misstag, till och med om de hittar rätt person. Processen spelar nämligen också roll, och det som en gång var Sveriges största parti är i stort behov av att diskutera vilken väg de vill vandra, vilka frågor de vill driva, och hur de utifrån sina värderingar kan formulera en sammanhållen politik. I nuläget är det en felbedömning att det skadar partiet att visa att alla inte tycker likadant. Det vet vi redan. Och det är något obehagligt över sammanslutningar där alla måste marschera i samma takt.

Trots att jag inte delar socialdemokraternas världsbild hoppas jag faktiskt att de lyckas ta sig igenom detta på ett bra sätt. Sverige behöver en kraftfull opposition, och den idéfattige Fredrik Reinfeldt visar upp tecken på att behovet är betydande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna

I fredags sänkte Standard & Poor’s kreditbetygen för ett antal länder, däribland Frankrike och Italien. Med viss inspiration från detta föreslår socialdemokraten Johan Westerholm en motsvarande bedömning av de svenska riksdagspartierna, och bidrar själv med en sådan. Så här skriver han exempelvis om Moderaterna:

Moderaterna: AAA-

Motivering: Alla kurvor pekar åt rätt håll men det finns tveksamheter om de är förberedda för plötsliga svängningar i folkopinionen. Det finns starka tecken på att det politiska ledarskapet undervärderar riskerna med just kraftigt svängande folkopinion inom såväl politik som enskilda sakfrågor. Moderaternas styrkeposition bygger på ett svagt, eller obefintligt, motstånd.

Socialdemokraterna: BB-Motivering: Alla kurvor pekar åt fel, det höga betyget motiveras av att de fortfarande åtnjuter siffror på över 20 procent. Åtgärderna för att vända dessa bedöms för klena och de sätts in för sent. Det finns dessutom tveksamheter kring det politiska ledarskapet på central och i Stockholmsområdet på regional nivå, om de förmår driva igenom de smärtsamma reformer som krävs. Breddas inte ledarskapet, öppnas partiet inte upp och förmår inte dagens 112 riksdagsledamöter prestera en sammanhållen oppositionspolitik under 2012 riskeras en dramatisk sänkning av betyget och att partiet inte kommer kunna ställa upp som ett samlat alternativ 2014.

Intressant läsning rakt igenom, rekommenderas!

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, moderaterna, socialdemokraterna

I Sydsvenskan kan man läsa ett intressant reportage om hur några skånska byggarbetare ser på det parti som står dem närmast (Socialdemokraterna) och dess framtid. Framför allt diskuteras invandring, Sverigedemokraterna, och Ilmar Reepalus både obehagliga och okunniga förslag om ett tudelat medborgarskap. Det är ingen munter läsning.

Men i en byggbod i Arlöv nickar socialdemokrater gillande åt Reepalus förslag. Tuffare tag mot invandring är precis vad som krävs för att hindra flödet av S-väljare till SD, tror de.

– Juholt, vilken nisse!

– Han bara klantar sig.

– Det är fel ledare.

– Fast det har blivit ett jävla drev också. Vem hade klarat en sån granskning?

– Men det är inte bara Juholt. Sossarna är för fega. De måste prata om invandringen.

– De är rädda att tappa utländska röster. Invandrarna har blivit så många nu.

– Vi har varit för snälla, vi svenskar.

– Jag har varit inne och byggt på fängelser. Jag har fan aldrig sett en svensk därinne.

– Åjo, det finns nog.

– I alla fall måste vi stoppa invandringen ett tag. Tills vi får ordning på det.

Kommer de socialdemokrater som vill stå emot en rörelse mot en starkare invandringskritik och förenklande populism att få som de vill? Eller kommer partiet att anpassa sig till de uppfattningar som trots allt har en inte obetydlig utbredning hos delar av basen?

Det är för övrigt också intressant att se hur det, åtminstone bland dessa byggarbetare, fortfarande finns en stark kultur av att man ska ha uppfattningen att facket och socialdemokraterna företräder en. Det är kanske inte den mest stimulerande miljön för den som vill tänka själv.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, socialdemokraterna, invandring, sverigedemokraterna

Tydligen har Socialdemokraterna bytt fot, vad det gäller huruvida partierna ska tvingas redovisa vem som skänker dem pengar. Förvisso menar de själva att de håller fast vid sin uppfattning. Samtidigt är de beredda att ändra sig förutsatt att partibidraget höjs.

Mattias Lundbäck sammanfattar det hela slagkraftigt:

OK, så här resonerar man tydligen: Det är fel att muta politiska partier. Men vi kan för all del bortse från detta krav – under förutsättning att ni betalar oss en rundhänt summa för att vi ska hålla tyst.

Personligen har jag ingen klar uppfattning i frågan. Å ena sidan är det ytterst tveksamt att med tvång samla in människors pengar, och sedan använda dem till opinionsbildning för en politik som dessa människor kanske finner motbjudande. Å andra sidan öppnar privatfinansiering för att penningstarka särintressen kan köpa lagstiftning (något som förvisso händer i alla fall). Kanske är det en rimlig kompromiss att privatpersoner inte anonymt kan stödja politiska partier, men den är inte problemfri. Den medför att det blir socialt svårt att stödja arbete för politik för långt utanför mittfåran, och över tid kan man inte säkert veta vilken sorts politik som blir stigmatiserad.

Socialdemokraterna visar oavsett vilket att det går att köpa deras röster, även i frågor där de själva menar att deras ståndpunkt är ett utslag av grundläggande principer. Förmodligen är de inte ensamma om denna entreprenörsanda.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, partibidrag, sverige, socialdemokraterna