johaneriksson.se

Sveriges korporativistiska drag, där organisationer får företräda individer som varken identifierar sig, eller ens nödvändigtvis har gemensamma intressen, med dem ställer till det, och gör att debatt och strukturer riskerar fastna.

Nima Dervish har skrivit en utmärkt debattartikel om hur både regeringsföreträdare och medier ständigt låter reaktionära och extrema muslimer representera hela den svenska muslimska befolkningen, till förlust för de moderata och moderna människor som kämpar för sin kulturella frihet.

Problemet i Sverige idag är att för mycket fokus läggs på tveksamma muslimska aktörer medan solklart progressiva muslimer hamnar i skymundan:

Förra året bjöd Sara Mohammad och föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime in den kanadensiska feministen Irshad Manji, med anledning av utgivningen av hennes bok ”Allah, liberty & love”. Sara kontaktade alla riksdagsledamöter – i god tid och upprepade gånger. Bara två utav 349 kom! Kände de kanske att en lesbisk kvinna utan hijab inte var ”muslimsk” och ”representativ” nog?

Jämför det med januari 2011: Efter självmordsbombdådet i Stockholm hade integrationsministern Erik Ullenhag ett möte i regeringskansliet om islamofobi och extremism. En av de inbjudna var Helena Benaouda, ordförande i Sveriges Muslimska Råd. Ironiskt nog skedde mötet efter att Benaoudas svärson för tredje gången (!) hade gripits misstänkt för terroristiskt samröre. Kort innan gripandet hade hon suttit i SVT Debatt och sagt att hon aldrig stött på extremism i Sverige. Vem tycker du bäst har bekämpat islamofobi, Manji eller Benaouda?

Vi kommer att ha fortsatt svårt att hantera integrations- och invandringsfrågor (och många andra, orelaterade, frågor) så länge vi envisas med att utse eliter som får representera människor som inte vill ha med dem att göra.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, islam, sverige, invandring

Det är svårt att inte roas av de förment vuxna människorna bakom Uppsala Pride, som nu portar folkpartisterna från tåget då de är onda kapitalister som förespråkar privat ägande. Hur hbt-frågor gynnas av vänstersekterism av sjuttiotalssnitt är något oklart.

Deras visionstext är så fylld av klyschor, trendtermer, och anti-allt att man lätt får för sig att det är satir.

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

[...]

En stereotyp som ofta förekommer är myten om det rika homot, som bygger på normen om en vit västerländsk bög från övre medelklassen. Denna myt reducerar hbtq-personer till en konsumentgrupp som vi inte vill vara och som mer och mer har gjort priderörelsen till en kommersiell plattform. Vi vill inte begränsa vår politik efter kommersiella och kapitalistiska intressen som ser våra festivalbesökare som en ”köpstark grupp”.

Adam Cwejman har energi nog att replikera på allvar. Själv har jag i alla fall fått mig litet underhållning till livs.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, hbt, pride, sverige, uppsala

Själv tror jag att även klassaspekten spökar; gång på gång görs fattigdomsreportage där journalister från medelklassen inte tycks förstå att det finns värre fattigdom än att inte ha råd med märkesjeans, ost på Seven Eleven eller att behöva sälja en centralt belägen lägenhet.

Ur en text av Sakine Madon om SR:s rätt pinsamma reportage om Frida Martinssons fattigdom, vars uppseendeväckande brist på hederlighet avslöjades av Per Hagwall.

Jag antar att man resonerat sig fram till att ljugandet inte gör så mycket då det ändå pekar på ett verkligt problem. Ett problem som man tyvärr varken förstår sig på, eller är professionell nog att sätta sig in i. Journalisten, Mona Masri, har med sitt förhållningssätt ytterligare försvagat förtroendet för journalistiken, och dessutom minskat förståelsen för fattigdom och den kultur den både föds av och föder.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, fattigdom, journalistik, public service

När man beskriver ett land där varje email, och varje telefonsamtal, lagras tillsammans med information om vilka webbplatser som besökts av vem, och där myndigheterna kan tillskansa sig den informationen utan misstanke om brott, och utan att det prövats av domstol; då går tankarna onekligen till Vitryssland eller Kina, eller något annat av det alltför stora antal länder i världen där totalitära regimer håller folket fånget. Men från och med imorgon kommer det troligtvis även vara en korrekt beskrivning av Sverige. Troligtvis därför att både socialdemokrater och de borgerliga anser att det är rimligt. Inklusive de som kallar sig liberaler.

En som står emot är nye riksdagsledamoten Mathias Sundin. Han förklarar varför på DN Debatt.

Politik handlar väldigt mycket om kompromisser. Så ska det vara, annars går det inte att komma framåt. Men politik är också att stå upp för principer när man tycker att något är helt fel. Folkpartiet borde som liberaler vara de som strävar mot och begränsar nya integritetskränkande lagar, inte de som hejar på dem allra mest. Jag säger inte att just denna lagstiftning är glasklar, det handlar om gränsdragningar och jag respekterar de som drar gränsen på ett annat ställe än mig. Men när den sätts in i sitt sammanhang tycker jag det är klart att Sverige på senare år inte klarat balansen mellan brottsbekämpning och rätten till privatliv. Det är dags för Folkpartiet att ta på sig rollen att hitta den balansen.

Det är också dags för oss integritetsvänner att bli konstruktiva. Att bara säga nej, nej, nej är inte en vinnande strategi, även om det också är viktigt att kunna säga ifrån. Därför föreslår jag ändringar i denna lagstiftning, och jag tänker jobba med att ta fram förslag på förbättringar i andra lagstiftningar. I det jobbet måste vi vara många som hjälper till för att lyckas.

Sverige kommer förstås inte gå från demokrati till vitrysk diktatur när riksdagsledamöterna tryckt på sina knappar. Men det kan vara värt att minnas att även svenska myndigheter missbrukar sin makt, och att enskilda kan komma i kläm. Och redan möjligheten för detta gör samhället litet tystare, litet lydigare. Litet mindre fritt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, integritet, övervakning, bodströmsamhället, mathias sundin

Eleverna bildade talkör utanför klassrummet: “Jävla jude! Jävla jude!”

Kvar där inne stod juden – den 65-årige läraren Henryk Grynfeld.

Så inleds Niklas Orrenius välskrivna, omskakande, och nödvändiga reportage om den antisemitism som är utbredd och hotfull i Sveriges tredje största stad, sextionsju år efter att dödslägren på andra sidan Östersjön till slut kunde stängas.

Obehaglig, men obligatorisk, läsning.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, antisemitism, malmö

Adam Cwejman beskriver träffsäkert problemet med att en relativt stor del av kultursektorn är beroende av pengar från staten.

Ett samhälle där opinionsbildning, kultur och kulturproduktion får offentliga pengar skapar en samhällsordning där den staten och politikerna formar samhällsordningen. Offentliga stödformer skapar beroendesituationer där den offentliga finansieringen blir en institution i sig. Hos kulturskapare befästs ett incitament att politiskt främja den ordning som gynnar dem bäst. Det är inte en slump att en överväldigande majoritet av kulturskapare och journalister röstar på något rödgrönt parti. Beroendeställningen främjar en pragmatisk konservatism. Ett konserverande av den ordning som gynnar just den egna klassen, nischen och kulturen.

Kultur blir med kulturpolitiken något som särskiljs, upphöjs. Finteater, opera och genussäkrad teater ingår. Cosplay och noisespelningar hamnar utanför.

Som väl är finns det andra saker som gör att kulturen ändå utvecklas, framför allt utanför den etablerade, bidragsberoende, kultursfären. Ny teknik och — framför allt — amatörers brinnande entusiasm gör att både cosplay och noisespelningar kan hitta publik och intresserade utövare. Och det generella välstånd vi lever i, trots finanskris och lågkonjunktur, gör att det finns utrymme för kommersiell kultur trots skatter och bidrag. Men det är inte hälsosamt att den “fina” och “viktiga” kulturen försatt sig i beroendeställning till makthavarna, och på det viset av nödvändighet är politisk på ett sätt den inte skulle behöva vara.

Detta alltså utöver det orättvisa i att taxichauffören måste jobba litet senare på kvällarna så att jag ska kunna gå på opera.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, kultur, bidrag, sverige

Sanna Rayman tipsar om den nya webbsidan Riksdagsrosten.se, som håller koll på hur ledamöterna i Riksdagen röstar (eller inte röstar) i olika frågor. Det är ett bra initiativ som, om den får genomslag bland journalister, ökar möjligheten för enskilda politiker att profilera sig, och för väljarna att hålla ordning på dem de skickat att stifta lagar.

Ett slående första intryck är hur partipiskan viner, särskilt bland allianspartierna (rimligen för att partiledningar för regerande partier är mer villiga att hålla ordning i leden). Sedan 2010 har det endast hänt 4 gånger att en centerpartist röstat emot sitt parti, och 1 gång vardera bland kristdemokrater och folkpartister. Än mer anmärkningsvärt är Moderaterna, vars 111 ledamöter aldrig röstat emot sin ledning, trots att man haft 16731 möjligheter att göra så.

Jag vill återupprepa något jag skrivit tidigare: det spelar ingen roll vad en ledamot tycker — rösterna avgör vad vi alla får leva med.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, riksdagen, alliansen, partipiskan

Nerikes Allehanda skriver om Hüseyin Kizilca, kurd från Turkiet, som ska utvisas från Sverige för att facket tycker att han haft för låg lön. Med 216 kronor i månaden:

Precis som reglerna kräver hade han jobbat i ett halvår som asylsökande och var garanterad fortsatt arbete i minst ett år. Men det fanns ett problem som varken Hüseyin eller hans arbetsgivare visste om. Den anställde måste ha en lön som är i nivå med kollektivavtalet inom branschen.

Hotell- och restaurangfackets minimilön ligger på 18 216 kronor för heltid, men Hüseyin hade bara tjänat 18 000 det första halvåret.

Skillnaden – 216 kronor –gjorde att facket rekommenderade att hans ansökan skulle avslås.

Eftersom Migrationsverket nästan alltid följer fackets rekommendation blev det också så. I slutet av mars fick Hüseyin beskedet att han skulle tvingas lämna landet.

Fackförbund går ut på att stärka sin förhandlingsposition genom att vara många. De kan bidra med trygghet, och även åstadkomma bättre ersättning för utfört jobb. Men det är viktigt att komma ihåg att dessa fördelar generellt tilldelas dem som befinner sig på insidan, inte sällan på bekostnad av folk som Hüseyin. Det är i sig inte ett argument mot att anställda går samman, men man bör vara skeptisk mot allmänna deklarationer om solidaritet med de svaga.

Och i just det här fallet kan man ju tycka att litet medmänsklighet kunde vara på sin plats.

Det verkligt bisarra är dock att Hotell- och restaurangfacket får avgöra om människor får bo i Sverige.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, fackförbund

Svenska Dagbladet rapporterar att tv-licensen är på väg att försvinna. SvT och SR ska istället finansieras direkt via skattesedeln.

Gustaf Hoffstedt, moderat riksdagsledamot och representant i public service-kommitténs politiska referensgrupp, säger till Resumé att det finns ”nära nog konsensus” om att ersätta tv-licensen med ett system som liknar begravningsavgiften. Den tas in via skattsedeln, men särredovisas och öronmärks.

SVT:s tillförordnade strategichef Jocke Norberg välkomnar en ny lösning.

- Vi är öppna för förändring, säger han till tidningen. Han påpekar att SVT tidigare efterlyst en teknikneutral lösning ”bara den blir långsiktig, effektiv och stärker vårt oberoende av politikerna”.

Att lägga ner Radiotjänst i Kiruna, som sköter dagens tv-avgift, gör att 146 miljoner kronor i stället kan användas i programverksamheten i public serviceföretagen, enligt Resumé.

Jag tycker på det stora hela att det är en bra förändring. Nästan alla har tv-mottagare, och Radiotjänst är ett slående ineffektivt och dyrt sätt att tvångsinsamla pengar. Bättre då att använda den förmåga som redan är specialiserad på området. När det handlar om statstelevisionens oberoende har jag svårt att se att det påverkas. Man var inte oberoende innan — det är svårt att kalla en organisation som leds av en socialdemokrat och förlitar sig på staten för sina intäkter för oberoende — och det är man inte nu heller. Det är i sig inget jätteproblem i och med att det ju inte längre är förbjudet för andra att sända.

Tyvärr lär reformen inte leda oss närmare att statsfinansierad tv försvinner, eller åtminstone minskar rejält i omfång. Men givet dess förekomst är det bättre att det sköts på ett någorlunda effektivt sätt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, public service, svt

Danne Nordling har författat en utmärkt sammanfattning av debatten kring vårbudgeten, och konstaterar att den inte innehåller så mycket men att detsamma kan sägas om Socialdemokraternas otydliga kritik av den. När det gäller budgeten som sådan tycker jag att det är klokt att vara konservativ och undvika expansiv finanspolitik.

Först kan konstateras att de flesta bedömarna (DN) är överens om att vårpropositionen inte innehåller några väsentliga åtgärder eller aviserade åtgärder för att minska arbetslösheten och skapa nya jobb. Orsaken till detta har Borg förklarat ett antal gånger idag. Explicit uttryckt är situationen i Europa så skakig att risken är alltför stor att det uppstår en ny kris med bankkollapser och finansiellt kaos som följd. I ett sådant läge får inte Sverige höra till de länder som försökt expandera sig ur krisen med hjälp av lånefinansierade satsningar på tillväxt och jobb. Det skulle tydligen leda till att Sverige skulle få betala högre räntor och ev(?) drabbas av kris för bankerna (DN).

Vad det däremot finns goda skäl att vara kritisk emot är att denna inställning används som argument för att inta ett passivt förhållningssätt även till reformer som inte påverkar budgetbalansen. Jag tänker på skattereformer, av det slag som nämns här och här, arbetsmarknadsreformer, och en rad andra saker som skulle kunna göras för att göra Sverige friare, eller — om intresse för det saknas — åtminstone mer effektivt.

Istället tycks vi få nöja oss med gnäll på näringslivet av ett slags som minner om Och världen skälvde.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, ekonomi, vårbudgeten, alliansen, anders borg