johaneriksson.se

När svininfluensan närmade sig kontinenten bidrog både medierna och staten till stark oro, och staten tryckte på för att alla skulle vaccineras. Resultatet känner vi till, influensan visade sig inte vara så farlig som man befarat, och eftersom vaccinet togs fram snabbt var riskerna med det större än de annars skulle varit. Johan Norberg beskriver hur livet ser ut för en av dem som fått betala ett högt pris för massvaccineringen.

När han börjar skratta förlamas ansiktet, nackmusklerna blir alldeles lealösa och huvudet faller ner. En annan gång blir han arg eller överraskad, och han faller ihop. Han somnar under lektionerna, kan inte cykla och får inte köra bil. Det är svårt att ens ta bussen, för han somnar och hamnar på fel ställe.

Han är 19 år gammal och bor i Malmö. Allt i livet ska egentligen börja nu. Men han kommer inte att få uppleva spänning och spontanitet. Han kommer aldrig att få leva ett normalt socialt liv. Han måste stänga ute starka känslor, då de får honom att kollapsa.

Hans enda misstag var att följa myndigheternas anvisningar och pliktskyldigt vaccinera sig mot svininfluensan. Han är en av kanske 177 unga som har drabbats av narkolepsi efter massvaccineringen hösten 2009. Då var Sverige på krigsfot. Alla skulle vaccineras. Läkemedelsbolag hetsade fram ett vaccin som de begärde och slapp ansvarsfrihet för. Det utgick nästan påbud om att vi skulle vaccineras. Föräldrar som inte vaccinerade sina barn fick stränga brev om att infinna sig.

Varken tragedier som denna, eller den kostnad som föll på skattebetalarna, innebär att vi kan dra slutsatsen att vaccineringen var ett fiasko. Nu i efterhand vet vi att influensan inte muterade på ett förödande sätt. Den informationen hade vi förmodligen inte då, och beslut måste grundas på de sannolikhetskalkyler som finns. Däremot borde medierna redan då — och definitivt nu — granskat vilken information som fanns tillgänglig, och hur rimliga besluten var utifrån den. Varför gjorde den svenska staten en annorlunda bedömning än andra länder? Vilka fel begicks, som kunde ha undvikits? På tidnings- och tv-redaktioner: tog vi verkligen vårt publicistiska ansvar?

Jag efterfrågar givetvis ingen censur i någon som helst form. Däremot förtjänar branschen kritik för sin bristande kvalitet; kritik som man förhoppningsvis har förmåga att ta till sig.

Det finns inga gratisluncher. Och i detta fall fick några betala ett högt pris.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, hälsa, sverige, vaccin, svininfluensan

Niva Dervish i Upsala Nya Tidning:

Nyligen portades metalbandet Avenir från gotländska musikfestivalen Rockskallen på grund av sångarens påstådda engagemang inom SD, skriver Nima Dervish.

En av arrangörerna skrev på Facebook: ”Med tanke på Richards politiska engagemang så kan ni inte få spela […]. Varken tidningen [Gotlands Allehanda] eller Roxy kan stå bakom [SD]. Sorry.”Fast, vem kräver att arrangören ska stå bakom partiet som sångaren ryktas vara aktiv i? Vad sägs om att se människor som individer som var och en får stå för sina egna åsikter? Varför ska ett icke-politiskt band kollektivt bestraffas?

Det här är en ohälsosam väg att vandra, särskilt i ett land där konsensus värderas högre än vad som är riktigt bra. Och fall som detta handlar — på riktigt — om tolerans, och en grundläggande respekt för människor. Att argumentera mot främlingsfientlighet är ett viktigt uppdrag, men inte med ociviliserade medel som dessa.

Och för den som till äventyrs inte håller med mig: tror ni verkligen att det är genom åtgärder som dessa som mörka krafter hålls tillbaka?

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, sverigedemokraterna, tolerans

Henrik Alexandersson tar upp ett något förvånande faktum: bristen på svenska journalister stationerade i Bryssel, med uppdrag att bevaka vad som sker i EU.

Att svenska medias EU-rapportering är knapphändig och ofta dålig är ingen hemlighet. Medieföretagen erkänner det själva. Främst verkar det vara en fråga om pengar och prioriteringar.

Och om media ändå sätter en korre i Bryssel – då förväntas han eller hon ofta täcka all slags nyheter på hela kontinenten. Det säger sig självt att det då inte är så lätt att tränga in i EU:s täta och snåriga politiska vegetation.

De fast stationerade svenska journalister som finns i Bryssel gör så mycket de hinner och mäktar med. Problemet är att de är så få. Skall en tidning kunna göra ett bra jobb, som står i proportion till den politiska betydelse som EU har – då skulle den behöva sätta upp en mindre redaktion på plats.

För det är krångligt att göra research i EU. Det är knappt så att vi som jobbar i EU-apparaten klarar av att vara on top vad gäller våra specialområden. Att bevaka EU är alltså en uppgift som är större än vad en enskild journalist egentligen mäktar med.

Det är en märklig prioritering, som förmodligen även speglar svenskarnas svala intresse, givet Bryssels stora inflytande på svensk inrikespolitik. En betydande del av vår lagstiftning har sitt ursprung i EU. Asyl- och flyktingpolitik, liksom invandring i allmänhet, har en europeisk aspekt som faller bort i svensk debatt. Miljöfrågor, utrikes- och säkerhetspolitik, behandlas och formas tillsammans med våra europeiska grannar. Denna brist i rapportering och intresse gör det svårt att få en god förståelse för villkoren för svensk politik, och då inte bara europapolitiken i sig (även om den också skulle tjäna på att diskuteras på allvar).

Som Alexandersson skriver behövs det journalister med permanent bas i Bryssel, som kan skapa de personliga relationer och den förståelse som krävs för att initierat kunna både beskriva och granska det som pågår i maktens korridorer. Det måste vara en bättre prioritering än den ledsamt dåliga USA-rapportering som tar upp alltför mycket plats idag.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, eu, sverige, journalistik

Birgit Friggebo ansluter sig till dem som vill frysa Stockholm i tiden, och menar att alla byggnader som man måste blicka upp för att ta in är vandalism — åtminstone i innerstaden.

Vad menar karlen med att Stockholm skall byggas på höjden? Vill han riva hela innerstan och bygga så högt att han får sin vision om Stockholms Manhattan förverkligad eller skall de befintliga husen kompletteras med 5–10 tillbyggda våningar? Vadan denna fäbless för höga hus just på malmarna.

Svaret på frågan om varför man ska bygga högt i innerstaden är väl inte så svårt att räkna ut? Höghus är ju rimliga att bygga just där markutrymmet är litet, men läget attraktivt och kommunikationerna goda. Alltså i innerstaden. Att bygga ett fyrtiovåningshus ute i en inte alls lika attraktiv förort är rätt konstigt.

När det gäller det aktuella området runt stationen och Klara kyrka kan väl ingen heller på allvar anse att dagens slitna betongklossar skänker staden arkitekturell attraktionskraft. En del förslag tycker jag är fula, andra inte, men varken min eller någon annans enskilda smak borde kunna sätta stopp för utvecklingen av stadens mitt. Och eftersom markutrymmet är ytterst begränsat är det rätt att bygga på höjden.

Ett trettonvåningshus förvandlar för övrigt knappast huvudstaden till Manhattan …

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, stockholm, arkitektur, nimby

Ett par lästips sent på fredagskvällen:

Mathias Sundin har en utmärkt genomgång av vad som krävs för att bli republikansk presidentkandidat. Rekommenderas varmt.

Merit Wager kontrasterar vad som krävs för att bli polis i Sverige och Finland. Det finns saker att lära av våra vänner i öst.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, sverige, finland, polisen, republikanerna

Ni har säkert inte missat överklassafarit och uppståndelsen runt det hela. I sammanhanget vill jag passa på att rekommendera två bra texter.

Den ena är skriven av Peter Wolodarski, på DN:s ledarsida.

Frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor kan vara nog så viktiga att uppmärksamma. Men den som väljer att förvandla ett engagemang mot klyftor och fattigdom till en safari har med sitt språk också signalerat en syn på andra människor.

Det är inte individer man talar till. Det är vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.

Reaktionen från de avhumaniserade blev den förväntade: när safaribussen nådde sitt slutmål möttes den av äggkastning och invektiv. Några ungdomar från trakten demonstrerade sitt eget förakt mot resenärerna. Organisatörernas mål om att odla klasshat var uppfyllt: det hade resulterat i en konfrontation mellan människor som trodde sig veta mycket om varandra men i själva verket visste intet.

Det är en lek med eld som kan sluta med mer än gnistor.

Hat är sällan en kraft för det goda, och allra särskilt inte när det uppstår därför att man valt att dela in människor i olika grupper, och därefter pekat ut en som fienden. Det är förstås lätt att se parallellerna till nationalismen.

Den andra texten är från Liberala Ungdomsförbundets ordförande, Adam Cwejman. Han pekar på farorna, och fördjupar förståelsen för dessa krafter genom att berätta om släktingar som drabbats.

Min släkt har fått utstå tillräckligt många kollektivistiska vågspel under 1900-talet. Min farmor undkom den ukrainska svälten på 1930-talet (ofta kallad holodmor). En svält framtvingad som ett led i klasskriget mot de ukrainska kulakerna. Min farmors far som var ortodox präst, brändes till döds i ett sovjetiskt fängelse utpekad som arbetarklassens fiende. Om man har ett uns kunskap om 1900-talet är man försiktig med såväl klassretorik som nationalism. Lindberg är ju känd för att vara vaksam över det senare, varför inte dra slutsatsen fullt ut?

Läs båda texterna. De är värda att fundera på.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, klasshat, nationalism, socialism, sverige

Det är intressant att se hur identifiering med någon politisk “sida” fördunklar tänkandet och gör det möjligt att sprida närmast vad som helst om motståndaren — förmodligen inte avsiktligt lögnaktigt. Exemplen är många, och Sanna Rayman tar upp ett som handlar om RUT-avdrag för städstrippor.

Med denna kommentar postade en vän på Facebook länken till French Maid Service i Sverige, den länk som just nu far som en löpeld genom de sociala medierna. På Twitter postades samma länk, okommenterad och som varandes ett faktum, av bland annat en ledarskribentskollega på Aftonbladet och många andra mediepersoner med mängder av följare. Som i sin tur postade länken vidare. Fan vet hur många svenskar som just nu lever i föreställningen att man kan köpa hem en liten dammvippeförsedd stripposering via nämnda företag och göra skatteavdrag för det.

Det kan man förstås inte. Företaget finns inte, det är en fejk, sannolikt avsedd att fungera lite som dirty campaign mot rut-avdraget. Men att företaget inte finns är inte bevis nog, invänder alla de som postat länken som bevis för Alliansens allmänna uschlighet. Frågan är ju om detta företag skulle kunna finnas och om vi då skulle kunna göra avdrag för denna tjänst. För i så fall är ju Alliansen uschlig ändå, som banat väg för sån här eventuell skit som skulle kunna finnas.

Läs gärna hela texten, i vilken Rayman även redogör för Skatteverkets syn på det hela.

Ett annat exempel är ett förmodat citat, där Mats Odell säger alla föräldrar gott kan köpa lägenheter åt sina barn. Verklighetsfrämmande så det skriker om det, särskilt för föräldrar i Stockholm. Men har Odell verkligen sagt det? Det verkar inte så — Susanna Skarrie som publicerade citatet, snappade upp det på en releasefest för fem år sedan, och Odell menar att allt han sagt är att föräldrar kan vara medsökande på barnens första bostadslån. Onekligen något helt annat. Men Skarrie tycker ändå att hon gjort rätt, och försvarar sig så här:

– Det var ingen pressträff och jag har inga anteckningar eller bandinspelningar. Jag kan inte svära på exakt hur han sa det, men det som var viktigt för mig och som jag fortfarande reagerar på är andemeningen i det han sa, säger hon till dagensmedia.se och fortsätter:

– Oavsett om han försöker dribbla bort det här är det ett faktum att han inte ser bostadsfrågan som ett samhällsproblem utan en familjeangelägenhet.

Ändamålen helger medlen, och när man befinner sig i sin bubbla är det lätt att politiska motståndare blir illvilliga, rentav onda, snarare än helt enkelt några som har fel eller tycker olika.

Faller jag själv i fällan hoppas jag att ni säger till!

—

Andra intressanta bloggar om: politik, debatt, journalistik, sverige

Paulina Neuding skriver på Svenska Dagbladets ledarsida hur vi svenskar ofta ser upp till svenskar som verkar i utlandet, oavsett om de lyckats åstadkomma något vi uppskattar eller ej.

Så vad har de använt sin makt till?

Både Eliasson och Wallström går till historien för sådant som går på tvärs med några av de värderingar som Svensken i Utlandet förutsätts förkroppsliga; Jan Eliasson har som arkitekt bakom FN:s råd för mänskliga rättigheter skapat en plattform för diktaturer att föra fram sina intressen. I snart sex års tid har hans råd använts systematiskt för att motarbeta och underminera mänskliga rättigheter.

Margot Wallström har hittills framför allt gjort sig känd som en särdeles tondöv eurokrat som varit beredd att till varje pris tvinga på folken i medlemsländerna en konstitution de inte vill ha. Säg hennes namn ute i Europa, och många kommer i första hand minnas den gång hon skulle hålla tal i koncentrationslägret Theresienstadt och var beredd att dra en parallell från dagens kritik av överstatlighet i EU till Förintelsen. I Theresienstadt!

Man kan kanske lägga till Carl Bildt i listan, som var betydligt mer populär när han verkade på Balkan, än när han återvände till svensk, inrikespolitisk, vardag.

Vi lockas av glamoren, deltagandet i de stora sammanhangen, det världsvana, och vill helst inte tvingas titta närmare. Det är kanske egentligen inte så specifikt svenskt. Exempelvis Barack Obama lever baserar till del sin dragningskraft på att verka stå över det vardagspolitiska partignabbandet.

Denna effekt medför att det nog spelar större roll än vi tror, när internationella tidskrifter utser Anders Borg till Europas främsta finansminister.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige

Lotten att ta över som partiledare för Socialdemokraterna föll alltså på Stefan Löfven. Är det rätt beslut?

Man kan se på det ur åtminstone två perspektiv. Dels det politiska spelet, både internt inom partiet och externt. Dels politikens innehåll och riktning. Vi börjar med det första.

Löfven verkar vara en pragmatiskt lagd man, van vid förhandlingar och kompromisser, men samtidigt inte särskilt styrd av politiska trender; han var exempelvis kallsinnig till kvinnopotter inom LO-kollektivet. På det stora hela tror jag att det är en rätt bra grund att stå på, om man ska leda ett splittrat parti som behöver få en nystart när det gäller att utforma en gångbar politik. Jag vet förstås inte vilka interna motståndare Löfven har, och hur det kommer att påverka hans handlingsutrymme, men spontant verkar han ha förmågan att lyssna utan att bli överkörd.

Hur kommer han att stå sig mot Reinfeldt? Det är svårt att säga, då jag aldrig sett Löfven debattera, men hans jordnära stil kan kanske passa rätt bra om han lyckas lyfta jobbfrågan på ett trovärdigt sätt. Framtiden får utvisa.

När det gäller förhållandet till de övriga oppositionspartierna är bilden mer splittrad. Jag gissar att Löfven kan locka tillbaka en del väljare som gått till Sverigedemokraterna, och dessutom göra det utan att behöva närma sig deras politik. Där skiljer han sig från många andra s-företrädare. Å andra sidan lär både Vänsterpartiet och — framför allt — Miljöpartiet kunna hitta en hel del saker som försvårar samarbetet. Löfven är kärnkraftsförespråkare, EU-vän, och som nämnts inte så intresserad av att följa vad som är trendigt — både feminism och miljöfrågor står gissningsvis en bit ned på dagordningen. Det ska bli intressant att se hur det rödgröna samarbetet utvecklas framöver.

Politikens innehåll, så. Som ordförande för IF-Metall framstod Löfven som relativt tillväxtvänlig, med förståelse för industrins villkor, och globaliseringens fördelar. Det är bra, även om det är oklart hur väl han förstår tjänstesektorn. Det som oroar mig är att han kommer att vara alltför villig att återuppliva den korporativistiska anda, där organisationer av olika slag får representera en stor samling människor som inte nödvändigtvis har identiska intressen, och där de oorganiserade inte hörs. Det finns en påtaglig risk för ett samarbete mellan det offentliga och näringslivet som inte är hälsosamt för ekonomin som helhet. Å andra sidan är det nackdelar som skulle spela större roll om Löfven satt med regeringsmakten.

Allt som allt tror jag att Löfven kan vara ett bra val, även det ska sägas att jag inte har särskilt goda kunskaper om honom. Dessutom håller jag fast vid det jag skrev för några dagar sedan — partiet behöver en öppen process, med uttalade kandidater, för att på allvar lösa sina problem. I bästa fall kan Löfven ge dem tillräcklig harmoni för att åstadkomma detta — eventuellt genom att tidigt deklarera att han endast ämnar styra partiet till den ordinarie kongressen 2013. Annars riskerar man falla tillbaka till ruta ett igen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna, stefan löfven

De svenska dagstidningarna fylls med artiklar om vem som skall efterträda Håkan Juholt som partiledare för Socialdemokraterna. Sossar som länge befunnit sig i ledarskiktet intervjuas, och de flesta påstår sig vara ointresserade. Säkerligen sant i vissa fall, men knappast i alla. Värt att notera är att både Morgan Johansson och Thomas Östros offentligt uttrycker sitt intresse, om än i termer av plikten till Rörelsen.

Carin Jämtin menar att det måste gå fort, oavsett hur det går till. De enda som saknas i diskussionerna är partimedlemmarna. Sannolikheten att Socialdemokraterna gör det som på sikt vore bäst för partiet — utser sin ledare i ett öppet val med kandidater som debatterar politik — förefaller låg, åtminstone från mitt perspektiv, utifrån. Istället tycks man febrilt leta efter utopin om Enaren, som för falangerna samman och styr skutan mot seger 2014.

Jag skulle tro att det är ett misstag, till och med om de hittar rätt person. Processen spelar nämligen också roll, och det som en gång var Sveriges största parti är i stort behov av att diskutera vilken väg de vill vandra, vilka frågor de vill driva, och hur de utifrån sina värderingar kan formulera en sammanhållen politik. I nuläget är det en felbedömning att det skadar partiet att visa att alla inte tycker likadant. Det vet vi redan. Och det är något obehagligt över sammanslutningar där alla måste marschera i samma takt.

Trots att jag inte delar socialdemokraternas världsbild hoppas jag faktiskt att de lyckas ta sig igenom detta på ett bra sätt. Sverige behöver en kraftfull opposition, och den idéfattige Fredrik Reinfeldt visar upp tecken på att behovet är betydande.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, socialdemokraterna