johaneriksson.se

Johan Norberg:

Att hålla sig borta är en klassisk politisk strategi. Det är lätt att projicera alla sina förhoppningar på den som inte säger något. Det är därför utlokaliserade Margot Wallström alltid är väljarnas favorit som ny S-ledare. Det är därför Carl Bildt var mest framgångsrik som moderatledare när han fredsförhandlade i Bosnien. Sen kom han hem och förlorade valet. Det är väl därför det går så bra för Stefan Löfven? ”Unik succé” utropar Aftonbladet efter att en studie har givit Socialdemokraterna betryggande 35,6 procent. ”Det går inte att hitta något motsvarande i modern tid”, citeras United Minds opinionschef.

Men Löfvens främsta framgångsrecept är att inte visa sig – inga debatter, inga skarpa förslag. Det är inte en Löfveneffekt, det är en Leijonhjärta-effekt. Så länge han håller sig undan kan både vänstersossar och mittenväljare fantisera om att han tycker precis som dem. Han gör ingen besviken och tröttar inte ut oss med käbbel.

Norberg konstaterar, korrekt, att det inte är en ny taktik att låta människor fylla tystnaden med sina förhoppningar. Han nämnar Wallström och Bildt. Tre andra exempel ligger nära till hands. Naturligtvis den nuvarande statsministern, som undviker heta debatter om sakfrågor, och hellre håller sig i bakgrunden. Det låter honom framstå som mer statsmannamässig, kompetent, till för att göra det vi alla behöver. Dessutom hans läromästare Göran Persson, som under sitt statsministerskap insåg värdet av att inte kommentera för mycket, och framför allt av att aldrig försvara sig i kriser. Han förstod att mediestormar blåste förbi, och ofta väljarnas minne med dem. Till slut även Barack Obama som fyllde sin kampanj med upplyftande floskler.

I maktposition är det en taktik som kan vara framgångsrik under en period — ibland en rätt lång sådan — men som är riskabel. Trots allt noterar väljarna vad man gör, och när man gjort tillräckligt mycket blir det svårt att hålla kvar förhoppningar som inte passar in. I opposition är det svårare att hålla sig undan sakfrågor och politik; åtminstone om inte maktinnehavarna blivit impopulära, såsom var fallet 2006.

Vi får se hur Löfven och Reinfeldt klarar sina roller. Jag finner tystnadens taktik tråkig, och på sikt riskerar den skapa en stagnerande miljö för nya idéer att växa i. Ytterst är det upp till väljarna att inte låta sig luras, och förbli skeptiska även till de tysta. Något vill de förstås. Och det är inte säkert att det är samma sak som du.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, reinfeldt, löfven

Ni kanske minns finanskrisen? Människor lånade billigt pengar till bostäder de inte hade råd med av banker som riskerade gå om omkull när verkligheten knackade på dörren. En rad stater såg till att skattebetalarna tog över risken.

Här hemma låtsas vi ibland att inget hänt. Anders Borg fiskar efter röster genom att klaga på bankernas vinster (trots att de alltså hade för låg kapitaltäckning tidigare), och nu menar Socialdemokraterna att staten bör använda SBAB för att tvinga ned boräntorna så att människor kan fortsätta att köpa bostäder de inte har råd med.

Med respekt för ägarna, det vill säga svenska folket, och alla de hårt arbetade familjer som sliter med höga boendekostnader, så måste nu regeringen inta en mycket mer aktiv ägarroll i SBAB. Men i stället ägnar man sig åt en oseriös ägarpolitik som går ut på att man vill sälja banken vid bästa möjliga tillfälle.

Vi kan konstatera att konkurrensen på bankmarknaden inte fungerar tillräckligt väl eftersom det råder en oligopolsituation med få aktörer. Vi menar att regeringen måste föra en aktiv ägarpolitik som gör det möjligt för SBAB att gå före med att minska räntegapet och därmed sätta press på andra banker.

Nog för att det kan finnas problem med konkurrensen på den svenska bankmarknaden. Men man bör kanske tänka två gånger innan man vill använda statliga lånegivare till att hålla boräntorna låga.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, finanskrisen, socialdemokraterna, bolån

Statistik är ett viktigt verktyg för att förstå och överblicka hur det ser ut i samhället i stort. Men eftersom data kan delas upp och betraktas på ett oräkneligt antal sätt är det också ett politiskt verktyg, som kan användas för att missleda och måla upp en bild av verkligheten som gynnar det egna partiet. Alla politiska partier — och många andra politiska organisationer — är skyldiga till det.

Mattias Lundbäck lyfter fram hur det dribblas med sysselsättningsstatistiken, både från regeringshåll och på LO:s nya kampanjsite.

Det etablerade måttet på sysselsättningen – sysselsättningsgraden – kom till bland annat för att korrigera för demografiska förändringar. Jag har tidigare noterat att regeringen slirat på sanningen genom att i stället tala om antalet sysselsatta.

Mindre uppmärksammat är att LO nu vrider statistiken på ett helt annat sätt. LO påstår i en figur på webbsidan att antalet sysselsatta minskat med 40 000. Detta är dock inte sant, om man nu räknar antalet sysselsatta. Så vi får utgå från att LO i stället räknat på sysselsättningsgraden, och därefter multiplicerat med folkmängden i åldern 15-74.

Problemet är att detta inte heller ger en rättvisande bild. Skälet är att gruppen 65-74 vuxit med närmare 180 000 personer från 2006 till 2011. Och eftersom sysselsättningsgraden i den gruppen är väldigt låg ser det därför ut som om sysselsättningen minskat.

Politiska organisationer som vill sätta en agenda har ett intresse av att använda statistik på detta vis, och det är något vi lär få leva med. Men det är viktigt att de som ska granska makthavarna — journalisterna — är både uppmärksamma och kunniga nog för att sätta siffrorna i perspektiv. Görs inte det — och jag vill påstå att så oftast är fallet — blir både den politiska debatten, och i förlängningen kvaliteten på landets styre, sämre.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, ekonomi, statistik, journalistik

Adam Cwejman, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, har inlett en serie blogginlägg om framtiden för liberala partier. Det första inlägget är fullt med intressanta perspektiv, och läsning rekommenderas verkligen.

Det är många inom Folkpartiet som längtar tillbaka till en socialliberal guldålder där vi uppfattas som borgare med hjärtan. På det kommunala riksmötet hördes Jan Björklund lasta finanskrisen på “nyliberal politik”. Man kunde nästan höra Ohlin börja prata om ramhushållning (den socialliberala varianten av planhushållning, inget sympatiskt med andra ord). Den typen av tomt ideologiskt poserande ger mig intrycket att man längtar tillbaka till ett socialliberalt idealtillstånd. På samma riksmöte fick Per Ahlmark de största applåderna för sin sågning av Carl Bildt.

Frågan är om denna sinnesstämningen sätter tonen för partiprogramsarbetet. Politik byggd på nostalgi blir sällan bra politik, i synnerhet inte när man inte riktigt verkar begripa vad detta socialliberala är förutom borgerlighet med “lite vänster” inslängt. Jag tror inte på denna framtid. De som är bäst på att vara vänster är givetvis socialdemokrater och alla till vänster om dem. Bäst på att vara pragmatiker och färglösa är de reformerade konservativa.

Liberala partier borde profilera sig på att plocka upp desillusionerade väljare från flera håll. Med radikalt liberal (blanda nu inte ihop detta med vänsterpolitik) politik i frågor som rör arbetsmarknadspolitik, skattepolitik, integritetsfrågor, utrikespolitik, bostadspolitik och företagande har man den chansen.

Det är viktiga frågor, och de förment liberala partierna i Riksdagen har generellt sett inte varit särskilt framgångsrika i att föra fram frihetliga perspektiv, och koppla ihop idévärlden med den politiska vardagen.

Sverige har blivit avsevärt mer liberalt under de senaste trettio åren, men inte nödvändigtvis med liberala avsikter och motiveringar. Alliansregeringen är gråaktigt ickeideologisk, och har på socialdemokratiskt vis blivit en del av förvaltningen. För att undvika det måste någon genomgående tala om frihet, och självständighetens värdighet — annars kommer vakuumet fortsätta att göra de två stora partierna svårare att skilja.

Det är förstås viktigt att minnas att partipolitiken bara är en del i den politiska sfären. Men det är en viktig del. Jag är inte övertygad om att varken Centern eller Folkpartiet kan anta den roll som efterfrågas.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, liberalism, sverige

Kloka Sakine Madon:

Markeringen från liberalt håll var tidigare tydlig: blanda inte ihop politik och stat. Kritiken är lika befogad i dag, men har trist nog tystnat. Här några exempel på hur allianspartierna inte kan låta bli den syltburk de tidigare kritiserat:

Integrationsminister Erik Ullenhags satsning på www.regeringen.se/tolerans innehåller opinionsbildning mot Sverigedemokraternas påståenden. Inget fel i sig, men ministerns åsikter hör hemma på Folkpartiets hemsida. Bedriv gärna politik, men låt bli att använda regeringens hemsida för påstått neutrala fakta. I synnerhet när den inte är det.

I huvudstaden vill alliansen ha en ny kommunikationsplan, där stadens anställda inte ska tycka annat än att Stockholm är i “världsklass” och gilla att staden växer. Det vill säga dela den borgerliga majoritetens uppfattning. Utöver den kritiserade kommunikationsplanen satsar Stockholmsalliansen nu enorma summor på PR.

Denna sammanblandning av roller är ohälsosam, och onekligen har frestelsen varit för stor för allianspolitiker att hantera. Tjänstemän och myndigheter ska inte vara en del i partimaskineriet, och det är viktigt att opinionsbildare utanför partierna uppmärksammar när gränsen suddas ut. Den här bloggen argumenterade ivrigt emot hur Socialdemokraterna och staten vuxit ihop, och det är givetvis inte bättre när det är allianspolitiker som inte håller reda på vilka hattar de har på sig.

Egentligen ligger det i partiernas egenintresse att inse detta. Dagens väljare är inte särskilt partilojala, och när regeringen — likt Göran Perssons 2006 — börjar kännas småkorrupt och maktfullkomlig lär många vara beredda att röra sig över blockgränsen.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, korruption, alliansen

Jan Jönsson lyfter fram våldet i hemmen i Sveriges utsatta områden. Att pojkar blir slagna av sina föräldrar är betydligt vanligare i områden som Skärmholmen och Rinkeby än i mer välmående delar av Sverige.

I den senaste trygghetsmätningen i Stockholms stad skiljer stadsdelarna Skärholmen, Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta ut sig, då invånarna här är mycket mer oroliga för att utsättas för våld i hemmet än andra. Av innerstadsborna är det endast 1 procent som ofta oror sig för våld i hemmet. Skärholmen däremot ligger högst i staden med 8 procent och mörkertalet är stort.

Socialtjänsten i Skärholmen rapporterar för år 2011 en kraftig ökning av andelen inledda barnavårdsutredningar på grund av våld mot barn. Det rör sig om direkt våld mot barnet från föräldrarna, men även om våld riktat mot mamman. Under åren 2004-2010 inleddes cirka 30 procent av utredningarna i Skärholmen på grund av våld i hemmet. Under 2011 har andelen ökat till 46 procent och trenden för 2012 är fortsatt stigande. Socialsekreterarna vittnar om att våldet blivit grövre och allt oftare utövas med olika tillhyggen. Mest våldsutsatta är de yngre och mest värnlösa barnen, upp till 12 år.

Det här är förstås ytterligare en faktor till att livet i dessa områden är hårdare, och svårare, och det är bra att det uppmärksammas.

När vi talar om dessa områden hamnar fokus oftast på kriminella gäng, ofta bestående av unga invandrare (eller barn till invandrare). Det är alltför lätt att glömma att samma grupper också är överrepresenterade på andra sidan av ekvationen. Sannolikheten att drabbas av våld är avsevärd högre för en invandrare i den så kallade förorten än för den vanliga medelklasssvensken. Det är en allvarlig brist att staten inte förmår att hantera en av sina grunduppgifter — medborgarnas säkerhet — i dessa områden. Brottslingar måste lagföras, så att utrymme för en bättre kultur och omgivning skapas. Det är egentligen inte en höger-vänsterfråga.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, kriminalitet, sverige, utanförskap, fattigdom

För ett tag sedan skrev jag om den obehagliga hetsjakten på rökare. Sakine Madon fortsätter debatten i Expressen, och har grävt fram ett par halsbrytande jämförelser från de bättre vetande.

Två Miljöpartister, Valter Mutt och Jan Lindholm, är bekymrade över balkong­rökning. I en riksdagsmotion bjuder de på följande bombastiska mening: “Denna ‘tvångsrökning’ är oförenlig med den medmänskliga respekt som all demokrati ytterst vilar på”

Fattar inte syrierna att det är tvångsrökningen som utgör det verkliga förtrycket!? Läs hela texten, och gläds över att det finns sansat folk i den här debatten också.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, rökning, folkhälsa

Något som alltid irriterat mig i svensk journalistik och politisk debatt är att många tycks ha svårt för att hålla isär ogillande av något och förespråkande av förbud mot detsamma. Det finns en rad saker jag tycker illa om — tobaksrök är faktiskt en av dem — men det innebär inte att jag tycker att det bör förbjudas. Det krävs en orimligt egocentrisk världsbild för att dra den slutsatsen.

Johan Lundström känner sig tvungen att påpeka att han inte tycker att en pjäs baserad på Breiviks manifest bör förbjudas, även om den är motbjudande.

Jag tycker inte att man bör spela pjäser som baserar sig på manifestet, men för säkerhets skull kan det finnas anledning att påpeka att detta inte innebär att jag - lika litet som rörande teaterpjäser som baserar sig på exempelvis Scum-manifestet – vill förbjuda dylika teaterpjäser.

Och en journalist på Svenska Dagbladet kan inte hålla isär Rick Santorums motstånd mot preventivmedel och att han skulle förespråka ett förbud. Mattias Sundin redogör för sin mailkonversation om ämnet.

En som normalt inte skriver om amerikansk politik är Daniel Kederstedt på Svenska Dagbladet, och när han fick skriva en artikel om Rick Santorum blev det rätt illa.

Han skruvade till Santorums åsikter rejält och skrev bland annat att Rick Santorum tycker att “alla typer av preventivmedel bör förbjudas”.

Jag mejlade Daniel och frågade varifrån han hade fått det. Visserligen har jag personligen hört Santorum säga, på ett möte i New Hampshire, att han inte vill förbjuda preventivmedel, men Daniel kanske hade hittat något gammalt uttalande.

Det hade han, men som inte backade upp vad han påstod om Santorum:

Jag oroar mig för att sammanblandningen leder oss in i en olycklig cirkel. Begreppen blandas ihop i diskussionen, och fler börjar argumentera för att allt man är emot bör förbjudas. Folk argumenterar för att sånt man är emot ska förbjudas, och slutar göra åtskillnad mellan de två i diskussionen. Det gör det svårt att diskutera norm- och moralfrågor utan att statens tvångsmakt finns i bakgrunden. Det kan inte vara hälsosamt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, journalistik

Socialdemokraterna tycker inte att staten gjort tillräckligt för att hindra människor från att röka cigaretter, och övriga partier hänger entusiastiskt på.

Socialdemokraterna vill att det ska krävas tillstånd för att få sälja cigaretter och att varorna ska förvaras bakom disk. Partiet förespåkar också varningsbilder på cigarettpaketen. Flera länder i Europa har redan infört sådana bildvarningar, och systemet är framgångrikt, skriver S i en motion.

- I Kanada har man haft det här i mer än tio års tid, inte för att det är roligt, utan för att det har haft en viss effekt, säger Lena Hallengren.

EU har skapat ett gemensamt bibliotek med bilder på exempelvis en tobaksskadad lunga som medlemsländerna kan använda. Lena Hallengren tycker att bilder som varnar för hälsofarorna med rökning – i stället för den nuvarande texten – ska bli obligatoriskt även i Sverige.

- Det är mycket mer effektivt. Vi vet att det kan hindra människor från att röka, och framför allt från att börja röka, förklarar hon.

- Om regeringen menar allvar med att man ska minska tobaksförbrukningen, och dess skadeverkningar, bör man utan tvekan återkomma med förslag på bildyttringar. Vi måste hela tiden flytta fram positionerna.

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill att Sverige ska införa bildinformation om tobakens skadeverkningar på förpackningarna.

Ansvarig minister Maria Larsson (KD) har tidigare hänvisat till att det är Folkhälsoinstitutets uppgift – och inte en fråga för regeringen – att överväga om varningsbilderna ska införas i Sverige.

Men Kenneth Johansson (C), ordförande i socialutskottet, är positiv.

- Man ska inte ha en övertro på att det här löser problemen, men som en del i ett samlat batteri av åtgärder tycker jag väl att man kan pröva de här bilderna. Jag har sett konkreta exempel, från bland annat Australien.

Detta trots att rökning förbjudits från en rad offentliga miljöer, och dessutom beskattas rejält. Som jag ser det handlar det mer om stigmatisering än socialpolitik. Man kan vinna sympati genom att införa begränsningar för rökare, givetvis för deras egen skull, eftersom de redan har relativt låg status i samhället och ofta utmålas som hänsynslösa människor, nästan lika onda som sverigedemokrater. Det gör mig faktiskt rätt illa till mods. Människor med makt och inflytande bör undvika att försöka dra fördel av sin högre status genom att agera paternalistiskt mot de med låg status för att på så vis få sympatier från alla som befinner sig däremellan (den stora, icke-rökande, medelklassen).

Dessutom är rökare rimligen rätt medvetna om riskerna. Om de ändå fattar beslutet att röka bör vi andra inte ha särskilt starka synpunkter på det. Och menar politikerna att externaliteterna trots beskattningen fortfarande inte internaliserats, bör man öka skatten istället för att satsa på kampanjer som riktar in sig på att stigmatisera.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, rökning, folkhälsa

Inkomstfördelning är ett ämne som nästan alltid är på tapeten. Vänsterrörelser och partier talar högljutt om ökande klyftor, kalla samhällen i sönderfall, och de rikas rovdrift på de fattiga. Liberaler och konservativa talar om omfördelningspolitikens effekter på incitament och tillväxt. Journalister skriver gärna om människor på samhällets undre halva (men sällan på botten!), och antyder, utan att riktigt förklara hur, att de på ett eller annat sätt blivit lurade. I bakgrunden, åtminstone i den svenska debatten, finns ständigt USA. Landet i väster som får vara både förebild och, framför allt, hotbild för hur det kan gå.

Jesper Roine har skrivit ett blogginlägg om utvecklingen i Sverige och USA, och konstaterar att det både finns likheter och skillnader.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av “The World Top Income Database“).

Läs orginalkällan för ett antal tydliggörande grafer. Uppenbarligen har omfördelningspolitiken viss effekt. Lika uppenbart har den globala utvecklingen ökat inkomstspridningen.

Det jag saknar i den politiska debatten är en diskussion om vilken sorts inkomstklyftor som är bra, och vilka som är dåliga. Nästan alltid nöjer sig debattörerna med att peka på siffrorna och indignerat konstatera att klyftorna ökar. Jaha, tänker jag. Spelar det alltså ingen roll om klyftorna ökar därför att människor som skapar saker som många är beredda att betala för tjänar mer pengar än tidigare, eller om rikedom uppstår därför att folk hittat sätt att ta sig runt systemet, att få skydd av lagstiftare, eller på andra omoraliska vis? Är det de fattiga som faller ifrån, eller de framgångsrika som hittat bättre vägar framåt?

Givetvis kommer socialistiska partier att ha en annan uppfattning än min om vad som är ett legitimt sätt att bli rik på, men de borde ändå tydliggöra detta och förklara hur de vill åtgärda orsakerna till vad de upplever vara problemet. Likaledes måste de borgerliga partierna bli tydligare med att det är okej att bli rik på arbete, på klokt sparande, och på vad nu annars man anser vara legitimt. Och angripa de andra tillvägagångssätt som då återstår.

Kan vi få en sådan debatt? Eller ska vi fortsätta tjata om de elaka en procenten?

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, ekonomi, rättvisa, inkomstfördelning