Om det här med medias kvalitet

Då och då citerar jag exempel på märkligheter från svenska journalister, som ofta visar på bristande kunskaper och, kanske, låg yrkesstolthet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska säga om detta scoop, där MediaMarkt ska fås att be om ursäkt för OnOffs konkurs …

HT: Johan
Andra intressanta bloggar om: ekonomi, journalistik, sverige

http://intressant.se/intressant

Ska vi finansiera flumutbildningar gemensamt?

Det är enkelt att göra sig lustig över universitetsutbildningar i Harry Potter, fotbollshistoria eller whiskeyframställning. Och det är onekligen rätt tveksamt om skattepengarna som läggs på dessa aktiviteter ger någon nytta för samhället som helhet. På sätt och vis är det därför också lätt att sympatisera med Svenskt Näringslivs förslag att minska studiestödet till studenter på dessa utbildningar. Men jag tycker ändå att socialdemokraten Jonas Morian har en poäng i Aftonbladet.

Ingen kan på förhand veta vilken ung människa som kan komma att bli en framstående ingenjör, en lysande konstnär, en skicklig läkare eller en enastående lärare. Eller vem som kommer att skriva bästsäljande böcker, revolutionera den medicinska forskningen eller vinna en Oscar för bästa skådespelarinsats.

Staten är generellt väldigt dålig på att förutse och uppskatta framtida behov, problem och lösningar. Det är därför marknadsekonomin är framgångsrik och toppstyrd centralplanering katastrofal för samhällsekonomin i stort. Och därför bör vi inte gå ytterligare ett steg åt det hållet i utbildningsutbudet.

Istället bör vi leta efter vägar att röra oss i andra riktningen, kanske genom att låta studenternas beslut i ännu större utsträckning styra vad som erbjuds. För att det ska fungera riktigt väl krävs dock att studenterna även står för en större del av kostnaden själva, exempelvis genom att hela studiestödet består av lån, och på sikt även att en större andel av kostnaden för utbildningen betalas av studenten själv.

Andra intressanta bloggar om: politik, utbildning, sverige, svenskt näringsliv, universitet

Debatten om värnskatten fortsätter

Diskussionen om hur värnskatten bör prioriteras bland andra frågor fortsätter, bland annat på Newsmill där Skattebetalarnas Robert Gidehag skrivit ett inlägg som Johnny Munkhammar replikerat på. I sak framkommer egentligen inget nytt, men det kan vara värt att tydliggöra min poäng.

I sak har jag inget att invända mot Munkhammars resonemang. Har man att välja mellan ytterligare jobbskatteavdrag och avskaffad värnskatt är det förra mer angeläget på marginalen. Det är även korrekt att en höjning av den statliga inkomstskattens brytpunkt ger dynamiska effekter av samma slag som slopad värnskatt (dock är det väl sannolikt statsfinansiellt dyrare).

Det jag invänder emot är att ställa just dessa två reformer emot varandra. Rimligen går det att kompensera för slopad värnskatt på annat vis än att strunta i jobbskatteavdrag, särskilt som det handlar om en ytterligt liten del av den statliga budgeten. Johnny resonerar egentligen inte kring detta, men ett tänkbart svar är kanske att allt utrymme som finns ska användas till jobbskatteavdraget. Men i så fall borde det väl även finnas en del utgifter att skära i, som har lägre prioritet?

Dessutom tror jag att det är långsiktigt olyckligt att en av de starkare rösterna för ett avskaffande av en skatt som är både omoralisk och samhällsskadlig försvagas. Det minskar sannolikheten att skatten försvinner i framtiden.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, värnskatten, munkhammar, jobbskatteavdrag

Munkhammar prioriterar ned värnskatten

Jag kryssade Johnny Munkhammar i det senaste riksdagsvalet, och följer därför med särskilt intresse hans förehavanden.

Jag blev rätt överraskad när jag såg Munkhammars artikel i Dagens Industri, där han skriver att han ändrat sig angående vikten av värnskattens avskaffande.

När jag kandiderade till riksdagen 2010 var avskaffandet av värnskatten således ett av mina huvudförslag. Till partistämman 2009 motionerade jag i ämnet. Jag har argumenterat för värnskattens avskaffande i otaliga anföranden och artiklar.

Men nu har jag ändrat mig. Argumenten är fortfarande giltiga, men i prioriteringen mellan olika skattesänkningar anser jag nu att fortsatta jobbskatteavdrag bör gå före.

Johan Ingerö är besviken.

Detta skrevs alltså våren 2009. Nu är det 2011, och Johnny har tillbringat mindre än ett år i riksdagen. Döm därför om min förvåning (och besvikelse) när han i Dagens Industri sågar kravet på att slopa värnskatten, till på köpet med argumentet att det är viktigare att prioritera fler jobbskatteavdrag. Detta från mannen som har skrivit flera böcker om behovet av genomgripande skattereformer i både Sverige och Europa.

Munkhammar försvarar sig på sin blogg.

Att justera en ståndpunkt i ljuset av nya fakta är det enda intellektuellt hållbara. Jag redovisar i artikeln varför jag nu anser att fler jobbskatteavdrag ska prioriteras före avskaffad värnskatt. Detta med fakta – 115 procents marginaleffekt för låginkomsttagare är högre än 56 procent för höginkomsttagare. Att inte låta uppfattningar påverkas av nya insikter är möjligen bekvämt men fegt och ointellektuellt.

Det ska sägas att Munkhammar håller fast vid sin syn på värnskattens skadlighet, men i ljuset av dessa marginaleffekter inte finner dess avskaffande prioriterat. Men litet märkligt är det ändå. Problemet ligger i att han väljer att ställa just dessa reformer — båda motiverade! — mot varandra. Budgetutrymmet är förvisso begränsat, men värnskatten står för en så ytterligt liten del av detta att motsvarande besparingar rimligtvis står att finna annorstädes. Genom att släppa frågan om värnskatten, som Johnny annars var en av få politiker som vågade driva, riskerar den nu att permanentas. Det vore synd.

Danne Nordling förklarar varför.

Varför vill politikerna då behålla detta extra tvång mot en del av medborgarna? Ett skäl är troligtvis att en frihetsinskränkning väger lätt i dagens politiska debatt. Frihetsfrågor är helt enkelt inte viktiga längre – ens för en borgerlig regering. Att öka friheten genom att avskaffa värnskatten riskerar istället att öka avundsjukan – och den verkar vara en verkligt viktig drivkraft i dagens debatt.

Det är inte hälsosamt när det politiska samtalet drivs av avundsjuka. Värnskatten måste bort, och det är tråkigt att Johnny släpper fokus på detta.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, sverige, värnskatten, munkhammar

Kvinnorna i Rinkeby

Missa inte Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet, om hur det kom sig att Rinkeby förseddes med några rosa bänkar för att även kvinnorna skulle få plats på torget.

Ett år senare är inget bättre. ”I torgets högra hörn stod tidigare tre rosa bänkar. De är borta nu. De kallades ibland ’kvinnobänkarna’ och kom dit efter Stockholms stads storstadssatsning”, skrev Norra Sidan. De slopades ”eftersom det ändå var män som satt på dem”.

Vad säger man? Världens mest jämställda land – och kvinnorna i Rinkeby får tre rosa bänkar!

Läs hela.

Det är lätt att ana ett slags moment 22. För att förändra kulturen bland de grupper där kvinnor anses passa bäst vid spisen vore det till stor hjälp att just dessa kvinnor tar sig in på arbetsmarknaden. Men att göra det är rätt svårt när man står vid spisen. Kulturella normer förändras sällan över en natt.

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, invandring, feminism

http://bloggar.se/om/

Barnfattigdom

Ni har säkert inte missat Rädda barnens rapport om barnfattigdomen, och den debatt som följt därpå. Jag vill göra några anmärkningar och framför allt rekommendera en läsvärd text i sammanhanget.

Innan jag gör det borde jag dock tillstå att jag själv aldrig upplevt ett liv i fattigdom, och därför inte riktigt kan föreställa mig den press och ångest det medför. Men givetvis förstår jag ändå att det är något man inte tillönskar någon, och det kan finnas en tendens bland liberaler att avfärda problemet, kanske av rädsla för att alternativet leder till icke-liberala åtgärder. Man ska dock inte avhålla sig från att diskutera saker så som de är.

En inledande anmärkning är att rapporten definierar fattigdom i relativa termer, vilket är synd. Johnny Munkhammar förklarar på ett utmärkt sätt problemen med det synsättet, och konstaterar att den aggregerade bilden inte är så mörk som pressreleaserna vill antyda. Förutom att det relativa måttet förvrider bilden av verkligheten, bidrar det dessutom till att förminska problemet för de svenska barn som verkligen lever i fattigdom, då de döljs bland de som egentligen inte gör det.

Den som skriver bäst om ämnet i sig är Sakine Madon, vars utmärkta ledare i Expressen rekommenderas varmt. Hon skriver bland annat:

När jag växte upp med ensamstående förälder och syskon var det inte tal om veckopengar eller nya kläder. Man fick ständigt låna trasiga skridskor eller ihåliga lånestövlar som läckte vatten – om man alls hade råd att följa med på klassutflykten. Ibland saknades bröd i frysen att göra matsäck av. I tonåren kunde man äntligen börja tjäna pengar på egen hand.

Barn som lever fattigt behöver ordentligt och riktat stöd. Att bara tänka i termer av “mer bidrag till fattiga” (fattiga föräldrar) låter ädelt i många öron, men hjälper ofta inte ett skvatt. Ta gruppen fattiga skuldsatta till exempel. De obetalda räkningarna handlar i första hand inte om mat eller boende, utan om mobiltelefoni och konsumtionsvaror.
Ofta spökar problem under ytan; dålig självkänsla, stress, konflikter, missbruksproblem eller helt enkelt dålig kunskap eller oförmåga att hantera pengar. Då kvittar det med lite mer eller lite mindre i kronor och ören. Det kommer inte lösa problemen.

Den som vill komma åt barnfattigdom gör därför bäst i att diskutera riktade stöd direkt till barnen.

Fattigdom, åtminstone i väst, handlar inte enbart om ekonomi. Det handlar om hela tillvaron, hur man ser på sig själv och sin situation, om vilka verktyg man besitter för att ta sig ur den. I ett framgångsrikt samhälle måste barnen till fattiga kunna skaffa sig de kunskaper, och den självkänsla, som krävs för att lyfta sig ur sin bakgrund. Det är onekligen lättare sagt än gjort.

Det finns en roll för det offentliga att spela. Man måste åtminstone kunna röja undan de hinder man själv ställt upp. Det krävs att tryggheten i närmiljöerna upprätthålls; det krävs en skola som kan uppmuntra och stärka kunskapstörst och kreativitet. Det krävs en arbetsmarknad där människor tillåts bevisa sin duglighet.

Och vad det gäller just skolgången, som även Sakine fokuserar på, torde det väl finnas utrymme för duktiga entreprenörer att driva framgångsrika friskolor?

Tyvärr är problem som dessa svåra att lösa i en miljö där kortsiktighet och röstmaximerande plakatpolitik dominerar. Som väl är behöver inte alla lösningar uppstå i politikens domän.

Andra intressanta bloggar om: politik, barnfattigdom, ekonomi, sverige, rädda barnen

Kotterier

För ett antal år sedan skrev Anders Isaksson en bok med titeln Den politiska adeln, i vilken han beskrev hur viktiga politiska familjer hängde ihop genom giftemål och andra band, och hur maktpositioner hölls inom gruppen genom utnämningar och liknande. Därmed blir det demokratiska inslaget mest en vaktvalp, med begränsad betydelse.

Den socialdemokratiska bloggaren Erik Laakso hänsvisar till följande text, skriven av Gunilla Källenius. Som nybliven medlem i partiet ger hon en bild av hur det fungerar i Stockholms Arbetarekommun.

Vid lite närmare granskning av tillsättningarna av de tre nuvarande socialdemokratiska borgarråden Tomas Rudin, Roger Mogert och Karin Wanngård i Stadshuset visar faktiskt alla exempel på jäv av olika grad. Vid tillsättning av borgarråd fungerar styrelsen som valberedning. Det faktum att Karin Wanngård först satt ordförande i den valberedning där Veronica Palm föreslogs till styrelseordförande och att sedan Veronica Palm satt ordförande i styrelsen som föreslog Karin Wanngård till borgarråd är ett exempel där misstanke lätt kan uppkomma. Likaså det faktum att Karin Wanngårds man K-G Westlund är medlem (ersättare) i samma styrelse som föreslog henne till borgarråd. Och när Veronica Palm ingår (som ordförande) i den styrelse som föreslår hennes egen man Roger Mogert tillomval som borgarråd och hon också pläderar för honom så uppfyller det grunddefinitionen av jäv: om du eller någon närstående är sökande i ärendet eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för dig eller en närstående. Mer jäv kan det knappast bli.

Jag tror inte att det är en slump att det sker i det socialdemokratiska partiet. Inte för att socialdemokratiska värderingar bär med sig en särskild lockelse till makthunger och korruption, utan helt enkelt därför att Socialdemokraterna så länge suttit vid maktens grytor. Jag skulle bli överraskad om tendenserna inte finns — och växer — bland de borgerliga partierna.

Förmodligen är kotteribildning och vänskapskorruption i maktens korridorer något som man oundvikligen får leva med. Men det går att hantera nivån. Antagligen krävs ett yttre tryck, och partimedlemmar som Gunilla kan hjälpa till att skapa det.

Historien är för övrigt ännu ett bevis på att Sveriges politiska journalistkår hellre ägnar sig åt trivialt skvaller än granskande av maktens aspiranter.

Andra intressanta bloggar om: politik, korruption, sverige, socialdemokraterna