johaneriksson.se

President Obama deserves to be applauded for finally coming out in favour of gay marriage, after having officially been against it throughout his presidency. While his reasoning on the issue is unprincipled, and while it is surprising that he has finally discovered that some things are best left to the states, one cannot deny the emotional value of having the president stating that your desire to marry someone, regardless of whether your spouse-to-be is of the same sex as you, is something to celebrate and endorse.

But let’s not forget the man who actually showed leadership on the issue. It was vice president Joe Biden who forced his master’s hand, by stating his support of gay marriage on Meet the Press. For this, Mr Biden — not someone whose policy preferences I share, in general — should be given full credit.

As for the impact on the election, I suspect it will be close to zero. If anything, it might aid Mr Obama, by making his base more enthusiastic. Given the economic distress, I doubt that gay marriage is an issue that will make swing voters pick one candidate over the other.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, joe biden, hbt

Followers of this blog know that I enjoy political tests, even though their main use is to make you consider issues you don’t normally think about. As a guide for how to vote, consider what they say, but don’t rely too heavily on them. I recently found a new one, I Side With, which lets you answer a smallish number of questions in order to evaluate which American presidential candidate you ought to side with.

My results:

1. Gary Johnson (R Libertarian) – 94%

2. R. Lee Wrights (Libertarian) – 87%

3. Ron Paul (R) – 84%

4. Fred Karger (R) – 80%

I’ll be the first to admit that I had never heard of R. Lee Wrights or Fred Karger. Obviously, these four are not exactly realistic contenders for the position. From what I know of him, I do like Gary Johnson, and sympathize with some of Ron Paul’s positions.

Overall, the questions posed cover too little ground to make I Side With truly interesting. Feel free to share your results in the comments!

Update: I previously mislabelled Gary Johnson as a Republican. While he used to be — indeed he started the election cycle as a Republican contender and also governed New Mexico as a Republican — he has since switched to the Libertarian party.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, politiktest

As the Supreme Court of the United States has considered the arguments for and against upholding the health care law, in which President Obama has invested so much of his political prestige, we have seen a couple of rather odd statements coming from the administration.

An example from the president himself, as reported by the Wall Street Journal:

The U.S. president said it would be an “unprecedented, extraordinary step” for a majority of the nine justices to overturn a law that was passed by a strong majority of a democratically–elected Congress.

The president, of course, knows better than this. There is nothing unprecedented about the court considering the constitutionality of a law passed by Congress, whether by strong majority or a single vote. Indeed, it is a crucial task of the court to protect America against majoritarian tyranny, by enforcing the limits defined in the constitution.

Given that Mr Obama knows this, why would he make such a statement? I suspect we need to look no further than November, and the election that is looming on the horizon. Taking this position has two effects, at least. One: exciting the left-wing base that carried him to victory in 2008, and that has been disappointed that he has not turned more sharply to the left. Two: implying the importance of him being re-elected, so that he can alter the (conservative) majority among the justices. In this latter sense, it could actually help him if the law was overturned.

On the other hand, a substantial majority of Americans believe that the law, with its individual mandate, is indeed unconstitutional. Should it be overturned, the sensible route for Mr Obama to take, is that of flexibility, looking towards the centre to find an alternative solution. It would be difficult to patch the current law into working order, with the individual mandate gone.

My knowledge of American constitutional law is too limited to say whether the law will be struck down or not. I do hope that it is, and that — unlikely as it is — the issue of health care starts moving towards being handled by the states. The opportunity for different solutions, between which citizens can “choose” (by moving), is a great benefit of federalism — one that is too often neglected, even in America.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, sjukvård, obama, scotus

Mitt Romney vann som bekant primärvalet i Illinois, och även om främste utmanaren Rick Santorum kan vinna delegater i Louisiana, så verkar resan mot segern vara relativt ohotad.

Mattias Sundin skriver som vanligt bra, och konstaterar dessutom att Santorums val av plats för valvakan, Gettysburg, kanske inte var alldeles genomtänkt.

Slaget i Gettysburg innebar vändningen i det amerikanska inbördeskriget. Det var då Syd började förlora mot Nord. Att dra paralleller till Santorums framgångar i primärvalen i syd mot Romneys framgångar i nord ligger inte långt bort. Dessutom förlorade ju Santorum just i en sådan nordlig delstat, Illinois, vilket bara gör symboliken ännu bättre, eller sämre då ur Santorums synvinkel.

Själv befinner jag mig för tillfället i Kansas, som föredrog Santorum framför Romney. Det är förstås svårt att veta hur väl intrycket man får stämmer med stämningarna överlag, men min känsla är att ingen av kandidaterna engagerar, särskilt inte när det gäller den majoritet av människor som saknar det överdrivna intresse för politik som jag själv har. Den dominerande stämningen är leda och besvikelse, skepsis mot Washington, och en känsla av att det inte lär bli så mycket bättre med varken Romney eller Santorum vid rodret.

Marknaden ger just nu Barack Obama 59% chans att bli omvald, trots höga bensinpriser och en relativt svag återhämtning. Om de ska kunna utmana måste republikanerna hitta en engagerande berättelse. Kulturkrigets potential är knappast vad den varit, och Romney har inte fått rätt spin på sin erfarenhet från näringslivet.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, republikanerna

Något som alltid irriterat mig i svensk journalistik och politisk debatt är att många tycks ha svårt för att hålla isär ogillande av något och förespråkande av förbud mot detsamma. Det finns en rad saker jag tycker illa om — tobaksrök är faktiskt en av dem — men det innebär inte att jag tycker att det bör förbjudas. Det krävs en orimligt egocentrisk världsbild för att dra den slutsatsen.

Johan Lundström känner sig tvungen att påpeka att han inte tycker att en pjäs baserad på Breiviks manifest bör förbjudas, även om den är motbjudande.

Jag tycker inte att man bör spela pjäser som baserar sig på manifestet, men för säkerhets skull kan det finnas anledning att påpeka att detta inte innebär att jag - lika litet som rörande teaterpjäser som baserar sig på exempelvis Scum-manifestet – vill förbjuda dylika teaterpjäser.

Och en journalist på Svenska Dagbladet kan inte hålla isär Rick Santorums motstånd mot preventivmedel och att han skulle förespråka ett förbud. Mattias Sundin redogör för sin mailkonversation om ämnet.

En som normalt inte skriver om amerikansk politik är Daniel Kederstedt på Svenska Dagbladet, och när han fick skriva en artikel om Rick Santorum blev det rätt illa.

Han skruvade till Santorums åsikter rejält och skrev bland annat att Rick Santorum tycker att “alla typer av preventivmedel bör förbjudas”.

Jag mejlade Daniel och frågade varifrån han hade fått det. Visserligen har jag personligen hört Santorum säga, på ett möte i New Hampshire, att han inte vill förbjuda preventivmedel, men Daniel kanske hade hittat något gammalt uttalande.

Det hade han, men som inte backade upp vad han påstod om Santorum:

Jag oroar mig för att sammanblandningen leder oss in i en olycklig cirkel. Begreppen blandas ihop i diskussionen, och fler börjar argumentera för att allt man är emot bör förbjudas. Folk argumenterar för att sånt man är emot ska förbjudas, och slutar göra åtskillnad mellan de två i diskussionen. Det gör det svårt att diskutera norm- och moralfrågor utan att statens tvångsmakt finns i bakgrunden. Det kan inte vara hälsosamt.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, journalistik

Inkomstfördelning är ett ämne som nästan alltid är på tapeten. Vänsterrörelser och partier talar högljutt om ökande klyftor, kalla samhällen i sönderfall, och de rikas rovdrift på de fattiga. Liberaler och konservativa talar om omfördelningspolitikens effekter på incitament och tillväxt. Journalister skriver gärna om människor på samhällets undre halva (men sällan på botten!), och antyder, utan att riktigt förklara hur, att de på ett eller annat sätt blivit lurade. I bakgrunden, åtminstone i den svenska debatten, finns ständigt USA. Landet i väster som får vara både förebild och, framför allt, hotbild för hur det kan gå.

Jesper Roine har skrivit ett blogginlägg om utvecklingen i Sverige och USA, och konstaterar att det både finns likheter och skillnader.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av “The World Top Income Database“).

Läs orginalkällan för ett antal tydliggörande grafer. Uppenbarligen har omfördelningspolitiken viss effekt. Lika uppenbart har den globala utvecklingen ökat inkomstspridningen.

Det jag saknar i den politiska debatten är en diskussion om vilken sorts inkomstklyftor som är bra, och vilka som är dåliga. Nästan alltid nöjer sig debattörerna med att peka på siffrorna och indignerat konstatera att klyftorna ökar. Jaha, tänker jag. Spelar det alltså ingen roll om klyftorna ökar därför att människor som skapar saker som många är beredda att betala för tjänar mer pengar än tidigare, eller om rikedom uppstår därför att folk hittat sätt att ta sig runt systemet, att få skydd av lagstiftare, eller på andra omoraliska vis? Är det de fattiga som faller ifrån, eller de framgångsrika som hittat bättre vägar framåt?

Givetvis kommer socialistiska partier att ha en annan uppfattning än min om vad som är ett legitimt sätt att bli rik på, men de borde ändå tydliggöra detta och förklara hur de vill åtgärda orsakerna till vad de upplever vara problemet. Likaledes måste de borgerliga partierna bli tydligare med att det är okej att bli rik på arbete, på klokt sparande, och på vad nu annars man anser vara legitimt. Och angripa de andra tillvägagångssätt som då återstår.

Kan vi få en sådan debatt? Eller ska vi fortsätta tjata om de elaka en procenten?

—

Andra intressanta bloggar om: politik, sverige, usa, ekonomi, rättvisa, inkomstfördelning

Most discussions on the need to balance the U.S. budget settles for staying in the comfort of abstractness, avoiding the messy details of how deficits are to be eliminated. Not so with the Senate Tea Party Caucus, who have put an actual budget proposal on the table.

The trio would curb Social Security spending by increasing the retirement age over time and indexing benefits to individual incomes. High-income earners would see slower growth in their benefits while low-income workers would see increased benefits.

The proposal would fund Medicaid, the State Children’s Health Insurance Program, food stamps and child nutrition programs through block grants.

It would cut most discretionary spending to fiscal year 2008 levels but spare national defense spending from the deep cuts mandated by the 2011 Budget Control Act.

It would freeze foreign aid spending at $5 billion a year and eliminate the departments of Commerce, Education, Housing and Urban Development and Energy and privatize the Transportation Security Administration.

It is politically unviable, of course, but they should be commended for showing how it could be done. My spontaneous reaction is that there are good ideas in there, although the marginal effects of making social security benefits more progressive need to be properly analyzed. While the proposal will never turn into policy, hopefully it will help move the debate in a useful direction.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, underskott, finanskrisen

Via Tim Harford, this roller coaster ride depicts U.S. real estate prices from 1890 to 2006. We all know which way it went after that …

It’s quite a ride.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, fastighetspriser, ekonomi, finanskrisen

Efter litet andningsutrymme, och en andra Santorumvåg, är den republikanska nomineringsstriden igång igen, med en ny tv-debatt igårkväll. Mathias Sundin beskriver den väl, och konstaterar att ingen lyckades sticka ut åt någon håll.

Som ni ser var det inte tidernas mest spännande debatt. Den kan ha justerat racet att bli mer negativt för Rick Santorum, vilket såklart är bra för de övriga, men den kan lika gärna inte ha påverkat något alls.

Trots att Santorum sett stark ut i opinionsmätningar på sistone, tycks inte marknaderna sätta någon större tilltro till hans chanser. Just nu ges han 8% chans att ta hem spelet, att jämföra med Romneys 78,5%. Det ska nog alla som hoppas på något som kan vara marginellt bättre än Obama vara glada för. Mitt tips är dock att det blir fyra år till för presidenten, trots att det lär dröja innan det ekonomiska läget fundamentalt förbättras.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, republikanerna, usa

From the Rolling Stone:

Back when he was running for president in 2008, Barack Obama insisted that medical marijuana was an issue best left to state and local governments. “I’m not going to be using Justice Department resources to try to circumvent state laws on this issue,” he vowed, promising an end to the Bush administration’s high-profile raids on providers of medical pot, which is legal in 16 states and the District of Columbia.

But over the past year, the Obama administration has quietly unleashed a multi­agency crackdown on medical cannabis that goes far beyond anything undertaken by George W. Bush. The feds are busting growers who operate in full compliance with state laws, vowing to seize the property of anyone who dares to even rent to legal pot dispensaries, and threatening to imprison state employees responsible for regulating medical marijuana. With more than 100 raids on pot dispensaries during his first three years, Obama is now on pace to exceed Bush’s record for medical-marijuana busts.

The article chronicles the twists and turns of the Obama administration’s drug policy, and is worth reading in its entirety.

At least two lessons can be learned from this. One is to not take proclamations of enforcement priorities too seriously. They can change quickly, and what was opportune at some point, may not be at another. The other, related point, is that the only realistic way to get the federal government out of the medical marijuana issue is to actually change to legislation. This latter point is important, and relates to the rule of law. There is something discomforting about the execute branch stating that it will simply not enforce a policy that it finds unjust, without working towards changing the legislation.

Concerning drug policy in general, medical marijuana is just a small piece in a much larger puzzle. There is growing support (and evidence) that the war on drugs is a failure, and that change is needed. From a purely pragmatic standpoint, legalization must be considered. The current prohibition policy leads to tragedy, not just for drug addicts in America (and the West in general) who are prosecuted and imprisoned when they need care and support; the even larger disaster is the damage done to Mexico and a slew of other countries in Latin America, where drug lords take out the civil institutions the allow society to function.

Apparently, the Obama administration is not willing to provide change we can believe in when it comes to drug policy.

—

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, obama, droger, kriminalitet