Till varje pris, Mathias Sundin

I Mathias Sundins politiska thriller Till varje pris får vi följa den svenskättade senatorn Mark Eriksson genom den långa, tuffa, och inte sällan smutsiga, kamp som ett amerikansk primärval innebär. Sundin ger oss en bild inifrån presidentvalkampanjen, huvudsakligen inriktad på det taktiska och personliga, snarare än det politiska.

Boken är läsvärd av två skäl. Först och främst är Sundins förståelse för hur amerikansk valkampanj fungerar svårslagen, vilket gjort hans blogg i ämnet den kanske mest läsvärda på svenska. Det ger romanen en bra grund att stå på, och det är intressant att följa hur kampanjen resonerar kring utspel, pengainsamling, reklamfilmer och hur man hanterar sina motståndare. Det andra skälet är att det helt enkelt är en spännande och medryckande thriller, med en väl uttänkt intrig.

Stilistiskt finns det litet att anmärka på. Språket är dugligt och rappt, i Lee Childs anda, men saknar något av den precision som stilen kräver för att bli njutbar. Därtill har det smugit sig in en del anglicismer, där det är uppenbart att författaren haft en amerikansk replik i åtanke. Funktionellt är kanske en rättvis beskrivning, och språket kommer inte i vägen för läsningen.

Läsning rekommenderas till både den som gillar att nörda ned sig i amerikansk politik — och valet har väl avslöjat att vi är fler än man kan tro — och den som är sugen på en spännande thriller i maktens korridorer.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, böcker, mathias sundin

U.S. Election Links

Was Clint Eastwood more insightful than anyone thought when he was addressing that empty chair at the Republican convention? Angus points out that “Nobody” got more votes than any other candidate.

Is it time for the Republicans to leave the culture war behind, and accept the gay community with open arms? This gay Republican certainly thinks so, and makes a compelling strategic argument. I obviously agree, regardless of whether it would win votes or not. Embracing gay marriage is simply the right thing to do.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, republikanerna, valet 2012 

Obama eller Romney

Imorgon har vi till slut kommit fram till dagen för det amerikanska presidentvalet, efter en på det stora hela inte särskilt inspirerande kampanj. Eftersom bloggen har kommenterat debatter och andra händelser med viss regelbundenhet kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta läget.

Till att börja med: vem kommer att vinna? I opinionsundersökningarna har Obama haft ett stadigt försprång när man tittar på delstatsnivå, medan Romney varit något starkare i de nationella mätningarna – något som förvirrat somliga. På marknaderna har Obama ständigt varit favorit, och jag har oftast uppskattat läget som 60-40 till fördel för Obama. Trots en stark första debattinsats, och några alltför negativa utspel från den sittande presidenten, ser jag inga skäl att revidera det — snarast ser läget något bättre ut för Obama jämfört med för en vecka sedan. Jag tror alltså att det blir fyra år till.

En intressantare, och ur min synvinkel svårare, fråga är vem som är att föredra. Liksom många andra känner jag ingen entusiasm för någon av kandidaterna. Att Obamas instinkt är att reglera och styra från toppen, med svag förståelse och tillit till hur marknader fungerar, tyckte jag framkom redan innan han blev vald 2008. (Nej, det innebär givetvis inte att han är socialist.) Däremot har han överraskat negativt med att trappa upp deporteringar av illegala invandrare (snarare än att lägga energin på att söka en långsiktig, och liberal, lösning), och genom att prioritera kriget mot de lätta drogerna trots utfästelser om motsatsen. Framför allt det senare fyller inte bara amerikanska fängelser med människor som blott gjort det presidenten själv gjorde i sin ungdom, utan orsakar dessutom kaos söder om gränsen. Tyvärr krävs det en rejäl dos optimism för att anta att Romney skulle vara en förbättring.

Utrikespolitiskt kan jag inte uppfatta några betydande skillnader. Romney har visserligen uttryckt sig klumpigt vid ett par tillfällen, men det gjorde även Obama innan han blev vald. Från min synvinkel verkar ingen av dem särskilt fokuserade på omvärlden, vilket innebär att man kan vänta sig mer av samma.

Vi vet vad vi har, men vad skulle vi få med den flippfloppande pragmatikern Mitt Romney? Jag tror att det ligger en hel del i Ezra Kleins läsvärda analys, där han menar att Romney i grunden är en pragmatisk manager, som studerar vad som går att göra givet omständigheterna, och sedan försöker göra det. Anpasslig, och tämligen ovillig att själv söka påverka omständigheterna.

Förutsatt att Demokraterna behåller majoriteten i senaten – vilket jag tror att de gör, om än med liten marginal – kan kanske Romney vara det bättre alternativet för att åtminstone börja hantera de svåra långsiktiga frågorna om budgetunderskott och program som medicare och medicaid. Med Republikansk majoritet i både senaten och representantshuset lär det bli sämre beställt med det långsiktiga. Obamas oförmåga att samarbeta med sina motståndare har visat sig vara begränsad, och jag tror inte att han kommer att lyckas bättre i en andra vända, trots att han inte behöver oroa sig för sitt eget omval.

Jag skulle alltså föredra Romney, under förutsättning att Demokraterna behåller senaten. USA behöver politisk försoning. Åsiktsskillnader är inget problem, utan tvärtom demokratins livsluft, men oförmågan att förstå den andres ståndpunkt, och endast se ondskefulla motiv hos motståndaren, är inte hälsosam, och omöjliggör avgörande reformer. Det är långt ifrån säkert att Romney kan göra något åt det – kanske till och med osannolikt – men det kan vara värt en chansning. Särskilt lockande är han dock inte.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, valet 2012, obama, romney

A Different Approach To Polling

Whenever an election is approaching, a lot of energy — too much? — is spent on analyzing opinion polls, to figure out who we can expect to win. A common problem for most polls is that people are reluctant to admit to holding views that are socially problematic, ranging all the way from racism to deciding not to vote.

Seth Stephens-Davidowitz suggests using Google search data to get a more accurate picture.

Comparing the timing of our Google searches to outside events is often intriguing. Searches for “McCain life expectancy” rose to unprecedented levels the day of his controversial choice of the Alaska governor Sarah Palin as his running mate. They rose again after Ms. Palin’s poorly received interview with Katie Couric.

Google data may also help us predict the composition of the 2012 electorate. Individuals may systematically deceive pollsters regarding their intentions, but actual voters are far more likely to Google phrases like “how to vote” or “where to vote” before an election.

The whole article is interesting, and recommended reading for the political junkies out there. With a few weeks to go, the data currently suggests an electorate with a similar composition to 2008, which is good news for the Obama campaign.

As for who will win the presidential election, I share the view of those betting on the outcome, giving Obama a 60-40 chance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, statsvetenskap, opinionsundersökningar, valet 2012

Andra ronden: Biden vs Ryan

Inför gårdagens vicepresidentdebatt var många — inklusive jag själv — nyfikna på vilken sorts tillställning vi skulle få. Den emotionelle Joe Biden, med en förmåga att av och till slinta med tungan, mot den mer nördige Paul Ryan. Den erfarne mot nykomlingen.

Dessutom var utgångsläget rätt olika, vilket märktes på insatserna. Efter Mitt Romneys tydliga vinst i den första debatten behövde Biden entusiasmera de egna, vända trenden, och ge kampanjen ny energi. För Ryan, å andra sidan, gällde det främst att ta sig igenom debatten utan misstag, och samtidigt visa upp sin goda sida för de amerikanska väljarna.

Jag tycker att båda lyckades rätt väl med sina uppdrag. Joe Biden var aggresiv, någorlunda detaljerad i sina svar, och gjorde en del lyckade försök att klämma åt sin motståndare. (Lyckade, åtminstone om man i förväg sympatiserade med Demokraterna.) Dock lär hans ständiga hånflin när Ryan talade inte gå hem hos de väljare som ännu inte bestämt sig, och han framstod stundtals som arrogant. Ryan, å sin sida, behöll lugnet och hanterade situationen väl utan att briljera, men också utan att göra några större misstag.

För egen del föredrar jag Paul Ryans insats, men det är nog mer en fråga om personlighet än något annat.

Dessa VP-debatter har oftast liten betydelse för valutgången, och givet hur den föll ut tror jag att det blir så även denna gång. Obama har fortfarande övertaget, men har inte råd med ytterligare svaga insatser i de två återstående debatterna.

Ni kan själva se debatten här nedan.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, debatt, joe biden, paul ryan

U.S. Political Test

Since I take an unreasonable delight from political tests, I couldn’t resist this one created by PBS for the U.S. election.

I end up getting an “Average Republican” rating, although I score “Very conservative” on economic issues and “Very liberal” on social issues. No surprise there, although I don’t necessarily agree that it adds up to being an average Republican.

The main problem with the test is that it has too few questions (which means that each question has an undue influence on the result), and that it doesn’t let you signal whether you care about an issue or not. Also, I would still to see questions along the radical-conservative axis — that is, questions about the pace and style of reform, rather than the reform’s contents — but I have yet to discover a test that incorporates this.

On the other hand, the test does perhaps illustrate that the two parties leave a lot of people wanting, by having a narrower span of views than they used to.

HT: Mattias
Andra intressanta bloggar om: politik, politiktest, usa

Romney-Ryan

Igår meddelade Mitt Romney att hans kandidat till vicepresident blir Paul Ryan, representant från Wisconsin. I politiska kretsar är Ryan mest känd för sina ekonomiska förslag, med inriktning på privatiseringar av pensionssystemet (ej olikt det svenska), och nedskärningar i Medicaid och Medicare. Bland väljarkåren i allmänhet är han däremot rätt okänd, vilket ger både Romney- och Obamakampanjen möjligheter att måla upp en för egen del fördelaktig bild.

Jag tycker att Paul Ryan är ett intressant val. I bästa fall kan det leda till att den hittils substanslösa kampanjen kan få en injektion av sakpolitik — Ryan har visat sig vara mer inriktad på policy än politics — även om det är enkelt att föreställa sig demokratiska reklamfilmer där hus och välfärd tas ifrån pensionärer som slitit för landet.

Valet signalerar att Romney vill dubblera fokuset på ekonomin, och visa att han står för genomtänkta alternativ kontrasterat mot Obamas oförmåga att hantera både lågkonjunkturen och budgetunderskottet. Vi får se om det fungerar, eftersom konkreta planer är enklare att kritisera än generellt hållna floskler. Möjligen håller även Socialdemokraterna här hemma ett öga på resultatet.

Valet av Ryan beskrivs här och där som ett försök att få med sig de konservativa kärnväljarna, men jag tror inte att det stämmer. Istället tror jag att Romney ytterligare vill signalera kompetens för de många mittenväljare som är oroliga över vart ekonomin är på väg, och som vill se seriösa försök att hantera framtida utmaningar.

Totalt sett tror jag inte att Paul Ryan kommer att sänka Romney, vilket är det viktigaste när det gäller vicepresidenten. Dock har Obama fortfarande övertaget.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, republikanerna, romney, ryan

Change We Can Believe In

In effect, while investments were once one of the largest parts of our budget, today they are one of the smallest. In fact, public investments represented a full one-third of the budget in the 1960s. Today they have dwindled to less than 15% as a result of more and more federal dollars going to entitlements. And as the budget caps set forth in the Budget Control Act take effect, investment spending will fall below the rate of inflation, plummeting to 5% of our budget by 2040. This fiscal path translates to a less-skilled workforce, lower rates of job creation, and an infrastructure unfit for a 21st century economy—hardly the Great Society LBJ envisioned.

There is much more in the interesting report titled Collision Course: Why Democrats Must Back Entitlement Reform.

Tax rates will have to come up, but they are unlikely to cover for the ever growing cost of American entitlements, and indeed the tax hike needed to support spending levels would be harmful to the economy. Thus, entitlement reform must cut costs, or the Fed will have to start printing money while schools and basic research will suffer from lower quality.

Arnold Kling and Alex Tabarrok both share their thoughts.

Andra intressanta bloggar om: politik, ekonomi, usa

Olympic Games And Venture Capitalists

Steven Landsburg is making a sharp observation, as he often does:

By contrast, as a venture capitalist, Romney was in the business of creating wealth, not just redistributing it. You create wealth when you nurture firms that survive by fulfilling consumer demand in ordinary (non-tournament) competitive markets. You create wealth when you shut down firms that are swallowing more resources than their output is worth. You especially create wealth when you innovate — whether that innovation takes the form of new technologies or new patterns of trade. You create wealth for consumers when you outsource jobs to more efficient producers.

It’s sadly ironic, then, that Romney is being touted as a hero for his socially wasteful years at the Olympics and a villain for his socially productive years as a capitalist. Should we blame the schools?

Read the full text for a fleshed out argument.

Oversized as it is likely to be, I will certainly enjoy the coming Olympic overdose.

Andra intressanta bloggar om: politik, os, usa, mitt romney, ekonomi

Sharing The Tax Burden

Steven Landsburg has written an excellent post, in which he explains why it’s difficult to honestly describe Mitt Romney’s tax plan as redistributing money from the poor to the rich. In fact, both his and President Obama’s plans are highly progressive.

I found this particular bit worth pondering:

Note, for example, that, contrary to the impression you might have gotten from Klein’s and Krugman’s posts, both plans place the highest percentage burden on the top 1%, and both plans place a negative burden on the middle quintile — though Obama’s does both of these things to an ever-so-slightly greater extent than Romney’s does. There’s room for disagreement about which plan is fairer, but no room, I think, for disagreement about which chart is relevant.

What I find interesting is the bit about the middle quintile. What it says is that the median income earner is receiving more in transfers than she pays in taxes. I find this problematic, as it increases the risk of making the state a tool for extracting resources from those that have earned them, rather than a vehicle for solving collective problems. Obviously, in practice, I am skeptical about the state’s ability to do the latter well, but it is important that such a thing remains the ambition, as it is otherwise difficult to justify giving up such tremendous power.

I fear that a government that is paid for by ever fewer will become more dysfunctional, as well as more tyrannical. It will narrow its focus to how the pie should be divided, encouraging voters to fight for a bigger slice, while ignoring the bakers. It is difficult to say whether it is currently a reason for why the U.S. government is functioning less well than usual, but I predict that it will be of growing importance.

Andra intressanta bloggar om: politik, usa, ekonomi, skatter, rättvisa